När en liten person behöver röra på sig kan det inte hjälpas att mamman har väldigt begränsad ork. En snigelpromenad runt kvarteret fick det bli både igår och idag när familjens övriga två var borta. Gossen med cykel och oändligt mycket tålamod med sin trötta mamma. Jag i febertempo och bristande tålamod över att kroppen släpar sig fram när sinnet vill kunna skutta. Skuttade gjorde katten istället. Hon som verkar tycka att vi är hennes ungar som hon jamande ska valla under promenaden. När vi nästan var tillbaka vid vårt hus lämnade hon oss och la sig för att lurpassa på en annan katt.
Det är tur att både katt och sexåring nöjer sig med utflykter inom en tvåhundrametersradie. Och att följande samtal utspelade sig när vi kom in:
– Vad ska jag gööööööra?
– Du kan få massera mina fötter med hudkräm.
– Okej!
Jag hoppas hon brås på gudstorebror. Och möjligen lite på gudmor själv med vackra texter o bilder som förgyller dagarna
<3
Hade önskat att jag kunde skicka upp lite energi till dig! Jättefina bilder och jag hoppas att det snart vänder.
Tack goa du! Tänk om det gick att låna nån annans energi bara för en dag…
Ja den promenaden känns igen. Här har den gjorts många gånger i det förflutna med cykel, kickbike eller mamman stående på sparken som sonen dragit runt. Just nu är det 10 meter som gäller, från bron till bilparkeringen framför garaget, nej det är nog bara sex meter.
Men jag fortsätter o ber, trots den tröstlösa känlsan för dig, om bättring. Ber att du skulle åtminstone få se ngn gnutta bättring som lyfter och att han bär.
kramar från din kompis på trötthetsnivån
Oj så jag önskar att du ska få chans att återhämta dig och kunna lägga många meter till din promenadsträcka. Tack för bön! Den är ömsesidig!