Så kom Ivar.
Första klass 3-varningen till våra nejder, och nog blåste det. Vi förberedde enligt uppmaning. Ställde in alla lösa saker i garaget och förankrade annat. Sen drog det igång. Och blåste, och blåste, och blåste. Katten ville ut och Ivar ville in, men ingen fick. Strömmen bad inte om lov utan gick vid tvåtiden på natten, och nu 14 timmar senare har den ännu inte återvänt.

Den får gärna komma nu, och säkerställa kyl och frysvaror, ge oss fasta telefonen åter, möjliggöra musiklyssning och ladda mobilerna. Inte för att de är så säkra att ringa med. Ibland är det täckning och ibland försvinner den helt.

Men tack vare kaminen kan vi både värma huset och tevattnet. Och ljus hade vi mängder av redan innan Ivan dök upp, så lamporna saknar jag inte precis.

Det märkliga är att vårt lilla bostadsområde är så drabbat när områdena intill har full strömförsörjning. I morse klev jag upp till en mörk värld och tittade ut och såg bara svarta hus. Stjärnhimlen sprakade mycket mer än vanligt när inga lampor syntes. Och ett stort träd hade ramlat på tomten. Det kändes som att hela världen var öde, men bara några hundra meter från oss ser allt ut som vanligt. Barnens skolor har varit öppna och allt rullar på. Utom här. Här råder mörker och inte ett enda luciatåg har jag sett. Inte ens på teve. (Förstås! Vi har ingen batteridriven 😉 ) Men jag hade sinnesnärvaro nog att leta fram en påse lussebullar ur frysen igår, så saffransbröd var det vi åt till frukost vid brasan imorse.