När jag hämtade barnet från hans nya skola, min gamla, tog jag honom med på andra sidan vägen från parkeringen. Till en liten stig som mina fötter vandrade fram och tillbaka under tre barndomsår. Vi gick där och jag berättade:
”En gång i tiden gick här en flicka intill de här träden. De var mindre då, och flickan var sju år.
Nu är den flickan vuxen och går på samma stig med sitt andra barn, sin pojke. Nu är han den som är sju år och går i samma skola. Den flickan hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli mamma och gå här med sitt eget barn. Nu gör hon det.”
– ”Mamma, det där lät som Astrid Lindgren. Det lät som en saga.”
– ”Men det är alldeles sant!”
Så fint!
<3
Åh, tänk att det är så att vissa sagor är sanna! Så vackert skrivet och fotat. Tittar in här regelbundet och har glatt mig åt att du verkar må lite bättre. Hoppas spiralen fortsätter uppåt och att krafterna återvänder i takt med att hösten närmar sig.
Tack Sofia, för allt det fina du skriver! En overkligt långsam spiral men ändå, en hoppfull höst….
Så fint berättat och så härligt att det dessutom är sant. Sån glädje våra barn ger oss, tror ssk det betyder extra mycket när man är sjuk att man har dom som energikickar och som hjälper en att kämpa. Det finns en positiv grej med att var sjuk (och inte ligga på sjukhuset) och det är att man finns hemma när de kommer från skolan och får höra allt direkt.
Kram till dig o din underbara familj
Tack! <3 Ja, tacksamheten får nya dimensioner. Jag har alltid häpnat över kärleken och barnen - men som sjuk är det en ofattbar glädje att slippa ensamheten.
Vilken fantastisk sannsaga!
🙂 Sannerligen!
Mmmmm…känner igen stigen! Trampat den många ggr. Härligt!
I många olika skostorlekar. 🙂