Tjänstledighetsdag – och jag har just avslutat en text och sammanställt den novellsamling jag pysslat med ett tag men inte vet vad det ska bli av. Den är lite speciell och skulle kunna funka utmärkt som julklapp nåt år framöver – så om ni känner en glad förläggare så får ni gärna lägga ett ord för mig.

Mellan varven tänker jag på saknade pappor. Min egen, som jag förlorade två gånger och besökte vid graven på promenaden som fick inleda den här skrivdagen. Nej, jag besökte honom inte vid graven. Jag besökte graven. Pappa själv har jag med mig där jag är. Och jag tänker särskilt mycket på honom efter gårdagen. Då klev jag in i ett hem där sorgen just drabbat när en älskad pappa och man ryckts bort. Andras sorg kan verkligen kännas i den egna kroppen. Ibland är det så oerhört svårt att förstå att det är också detta som är livet. Att det tar slut.

Det kom ett SMS från en annan vän som berättade att hennes pappa också somnat in, och det kom tårar när hon beskrev att en ängel jag givit henne långt tidigare fått hänga vid sjukhussängen tillsammans med en bild på familjen. Ängeln var av den sort som jag beskrivit tidigare, och som också hos oss – på ett övernaturligt sätt –  fått gestalta kärleken mellan generationer.

Häromdagen rördes jag till tårar vid lunchbordet på (det inkomstbringande) jobbet. Jag läste en dödsruna över en älskad far, och kände igen så mycket. Den sörjande dottern i det fallet är Åsa Vilbäck, och jag vet att hennes ord har berört så många. För sorg berör.