Om de två kända personer jag skrivit mest om i den här bloggen skulle gå på middag ihop så skulle det vara Tomas Sjödin och Sarah Dawn Finer som satt vid bordet tillsammans. Helst skulle jag ju sitta med förstås, och näst helst lyssna på dem. Exakt varför mina två kända favoritpersoner skulle träffas har jag inget bra svar på, men jag tror det skulle bli ett väldigt bra program om nån radio- eller tevemänniska vill ha ett uppslag. Om det vore radio kunde de absolut få träffas i mitt kök. (Jo, det är vårt kök förstås. Men den här kökssoffan är mitt daghem när familjen gör annat.)
Just nu träffar jag Sarah Dawn Finer här i köket, när jag ligger och lyssnar på Winterland och i natt hade vi en massa intressanta samtal, jag och Sarah. Ja, jag vet. När man börjar drömma om idoler om nätterna igen kanske den personliga utvecklingen går bakåt istället för framåt. Jag har inte drömt om favoritkändisar sen jag var Europefantast på 80-talet, men nu drömmer jag om Sarah. Men om jag som tonåring drömde om att krama Joey så drömmer jag nu om förtroliga samtal.
Tomas Sjödin har jag inte drömt om, men samtalat med i vaken tanke. Igår påminde en kär vän mig i en förtrolig SMS-växling att det var dags för hans Vinter i P1. Nog är P1-lyssnarna en klok skara människor som röstar fram Tomas Sjödin som vinterpratare igen. Hans förra hörde jag minst fem gånger. Ja, bara häromdagen formulerade jag vad jag uppskattar med honom, så jag behöver nog inte göra det igen. Men om du aldrig har hört honom tala kanske du behöver lyssna. Min eftermiddagsstund med Tomas blev en stund med tårade kinder och viktiga reflektioner. Jag ser fram emot att läsa hans senaste bok, som handlar om vilan. Jag fick den i present igår av de vänner som familjen besökte under en lång heldagsutflykt. Innan jag läser den behöver jag landa i någon slags förtröstan. Att det kan finnas mening också med en vila som är högst ofrivillig. Nu mår jag så pass dåligt igen att jag behöver ligga ner under dygnets mesta timmar. Vintern och kylan, som jag älskar, tycks göra mig så mycket sjukare. Så innan jag läser Tomas bok ska jag kanske öva mig att bli en sommarlängtare, en som gläds åt att dagarna blir längre (och vilan förhoppningsvis mindre ofrivillig). Sån har jag aldrig varit. Jag har alltid älskat mörker och kyla, och njutit så av julen. Detta år har jag njutit mindre och grubblat mer. Men Tomas Sjödins vinterprat var en njutning, fastän det gav bränsle åt ett nytt slags grubbel. Livsviktigt grubbel. Sånt som handlar om vad göra av känslorna kring av livet så som det blev.
Här ovan finns Sveriges Radios spelare med Tomas Sjödins vinterprat. Det syns på datorskärmen. Men i iPhone och iPad syns bara ett tomrum som vanligt. Teknikerna på SR verkar ha skippat att jobba med bättre ”bäddainkod” också detta år. De kanske också är sjuka…
Tomas Sjödin har en speciell plats i mitt hjärta också. Som ung blev jag ofta rätt uttråkad i kyrkan, men ibland hälsade Sjödin på och då satt denna tonåring och lyssnade noggrant. En gång rusade jag och köpte C-kassetten med hans bandade predikan strax efteråt och det var första och enda gången.
Härligt att få dela unga Sandras upplevelse.
Ordet profet brukar jag inte tänka om nutida människor, men TS väcker såna tankar. Jag är övertygad om att Gud brukar honom till att säga det som behöver bli sagt.
Hej kära vän. Jag tänker på dig så otroligt mycket och känner så med dig. Har en barnslig önskan av att bara kunna blåsa bort allt det onda, all din sjukdom.
Jag skrev en dikt i natt. Den passar kanske inte till ditt inlägg, men du får den ändå här av mig.
Livet går i cykler
likt bergochdalbanans färd
Lycka, sorg, skratt och tårar,
men att alltid visa glädje, det är jag lärd
”Spela teater, ingen vill höra om din djupaste dal
Sprid klyschor, visa din underbara dag
Vad du än gör får du aldrig, aldrig visa dig svag”
Men jag är hela mitt register;
glädje, sorg, förtvivlan och hopp
En människa med livets alla toner,
en person som inte alltid är på topp
Ta emot mig för den som är jag,
Ta emot mig, hur jag än mår
Jag serverar inga lögner
Jag är jag, det ni ser är det som ni får.
Kram ❤
Tack för din blåsabortönskan och dina dikter! Den här stämmer med många av mina andra blogginlägg. Det är inte lätt att vara en människa som kämpar i en värld där så mycket ska vara ljus och yta. Tack för att du är du, och bjuder på både ljus och mörker! Jag är glad att du skriver!
<3
Även här ligger Tomas Sjödins senaste bok och väntar på att läsas, ironiskt nog väntar vilans bok på en piggare dag, tillsammas med vinterpratet som också väntar på piggare dagar för att lyssnas på.
Vi kanske får starta den där bokcirkeln och lägga till Tomas Sjödin bland böckerna. Kan tänka mig att det blir en mer balanserad cirkel då. Med både tro och förtröstan att luta sig mot när andra boken blir för tung.
Ja, vi får lägga in några hoppfulla rader TS bland de tyngre kapitlen. Jag ska se till att låna boken, nu när jag läst så mycket annat sjukdomstelaterat så är jag nog redo.