Det är märkligt. Ensamhet är något som jag brukar längta efter och ha stort behov av. Tid jag brukar vilja använda till skrivande och kraftsamling. När vardagen varit stressad har några dagar ensam hemma verkat som något ljuvligt, nästan ouppnåeligt.
Det är skillnad när ensamheten är oönskad. När man borde vara någon annanstans. När ohälsa gör att författandet är som bortblåst. Då är ensamheten inte längre ett ord med doft av frihet. Som frikortet jag fick i veckan på vårdcentralen. Frikort, men utan nån som helst känsla av frihet.
Återigen tackar jag Gud över att ha en familj. Över att inte behöva leva med oönskad ensamhet mer än några dagar. Det är en gåva att aldrig ta för given. Och igår fick jag besök av vänner som förstod precis när de ska komma med kramar och handfast omsorg. Vänskap är också något som doftar nåd.
Sån omsorg man kan bli riktigt tårögd av. I ögon som redan var feberblanka. Som blev ännu mer blanka vid det långa samtalet med en vän som just förlorat en älskad. Henne tänker jag på när jag nu spelar den sång av Kjerstin Aune som jag har haft anledning att skicka till många de senaste tiden. Och fått bekräftelse på att det är en sång till tröst. För tröst är inte att släta över och förringa det som gör ont. Den bästa trösten är bekräftelsen att det är som det är. Att det finns sånt som är tungt, att ork tar slut ibland, att inte allt är så som man önskar och att också det mörkaste mörka tillhör livet. Jag spelar den sången för alla som behöver just den trösten, eller som behöver fylla rummet med ljudet av en skön sång.
<3 tröstade en vän häromdagen då hon förlorat sin mamma… Sorg är mörkt och tungt. Men det är ett rum man måste vara i en stund. Och snart öppnar nån dörren till detta rum och låter sin hand stryka över tårade kinder och tyngda axlar. Och snart tar man emot ljuset igen som letar sig in i rummet… Kram till dej, Cecilia och tack för sången <3
Fantastisk sång! Tack för att du visade den! Många kramar!
Jag hoppas så mycket att du snart blir frisk nog att återvända till dna vanliga sammanhang! Att du får göra det du vill, att byta oönskad ensamhet mot det.
Kommer att tänka på när jag själv blev allt sjukare för några år sen och ingen kunde svara på vad det var. Medan jag märkte hur allt sämre jag blev. En stark känsla av maktlöshet och ensamhet.
Hoppas du ska få känna snart att kraften återvänder!
Kram
Angela: tack för de fina orden. Igenkänning.
Signe: Ja, visst är den otrolig. Jag kan aldrig sluta tacka Kjerstin Aune som har skrivit den (och som har sin kusin på Hemmanet och i Ambros vardag 🙂 )
Hedda: Jag har tänkt en hel del på din sjukdom också. Med tacksamhet över att det gick bra för dig, och rädsla över det som kan ske. Tack.
Så fint du skriver, du har verkligen orden, för det är just så det är. Önskar o ber att du ska få bli frisk , att Gud som skapar ur intet och som har all makt skulle vidröra dig i detta nu och ta bort vad det nu är som ger febern och låta sitt helande ljus gå igenom varenda cell i din kropp och läka och nyskapa. Sången är så fin. Tack.
Hoppas din valborg ändå gav något positivt kram
Och du har ord för bön, Kristina. Så starka, fantastiska ord. Tack <3 Jag lånar dem när jag ber för dig om läkedomen jag önskar av hela mitt hjärta.
Dagen blev bra. Stor kram