Omtankens blommor och kort, och ljus som lyste upp min morgon.

Det kan tyckas vara en balansgång att skriva ärligt men ändå inte för självutlämnande. Ibland är det så, och det har hänt att jag har raderat inlägg eller rader – men det är väldigt sällsynt. För mig är den balansgången sällan svår. Jag har en bred planka att gå på, fastän den ur andras perspektiv kan tyckas som en tunn lina. Eftersom gränserna är så individuella när det gäller vad som är för privat eller intimt att tala om. För många är det intimt att berätta om sorg, frustration, bitterhet och andra tunga känslor. Inte för mig. Jag är övertygad om att många sorger skulle vara lindrigare att ta sig igenom om de lyftes fram, togs emot och delades i större utsträckning. Men vi behöver öva oss både i att dela och ännu mer i att ta emot. Radioprogrammet Kropp & Själ handlade om det häromveckan. Hur vi möter andras sorg. Något av det viktigaste vi har att lära i livet.

Under hela min historia som bloggare har jag fått synpunkter, både direkta och inlindade, på min öppenhet om livets tunga sidor. Men aldrig nånsin har någon tyckt att jag varit för glad, för jubeltacksam eller för euforisk. Borde inte de känslouttryck som allmänt värderas som positiva vara lika intima som de som värderas som negativa?

Idag fick jag oväntat besök av en vän som hade vägarna förbi. Långkalsonger, snabbt ordnat fika (frukost i mitt fall 😉 ) och ett köksbordsmöte med samtal om musiken. Främst den sagolika konserten då jag satt i publiken och min gäst i orkestern. En av styckena de spelade var Helén Sjöholms Ärlighet, med just rätt solist. Helén själv. Jag älskar den sången. Kanske för att den talar om det jag vill öva mig i och vara en förebild i. Ärlighet om vem som är jag. I mörker och ljus, i yta och djup.