Under de år som jag har ägnat mig åt skrivande har det varit sämre med läsandet. Tills nu. En synnerligen envis feber har sedan i mars hindrat ideellt skrivande och inkomstbringande jobbarbete, men givit mer tid till bokläsning än någonsin det här årtusendet.

Otaliga böcker har jag läst. Lånade i bokhyllor här och var, eller undanlagda i någon egen dammig hög. Några skimrande guldkorn, men skrämmande mycket skräp. Haltande historier och grammatiska grodor.

Efter att ha avslutat ännu en dussindeckare i bilen klev jag in på en bensinmack och såg ett namn jag kände igen på pockethyllan. Sara Lövestam. Jag mötte henne när hon var åtta år och jag arton, och tog del i ett äventyr som formade mig mer än jag då kunde ana. Den roman jag snart ska återuppta, Väntrums syskon, bär många scener som har sitt ursprung i just det året.

Men nu är nu, och Sara är den av oss som är erfaren författare. Själv är jag snart 42 år, just så gammal som debuterande författare i snitt är. Detta enligt författarintervjun med Sara i pocketboken. (Ett trevligt sammanträffande mer än ett tecken.)

”I havet finns så många stora fiskar” stod där och väntade på mig. Ett stycke litteratur bland veckotidningsalster. Jag visste det inte då, utan köpte den för att jag kände igen Saras namn och gladdes åt att hon skrev. Det var igår. Idag har jag läst ut boken. Uppslukad. Jag har inte ens hunnit sucka över att jag är sängliggande när andra badar, besöker gårdsbutiker och åker båt. Har ätit mina jordgubbar och längtat tillbaka till boken.

Det är en skrämmande, fångande och äkta berättelse som Sara bjuder på. Andra böcker som ska föreställa spännande får mig ofta att tänka att ”ja,ja…jag läser väl vidare då så jag får veta hur det går”. Men här vände bladen sig själva. Ögonen ville brådska över orden för att komma fram, men ändå krypa långsamt för att behålla läsupplevelsen länge. För språket är allt jag kan önska mig. Kompetent och korrekt så att aktningen för författaren stiger för varje sida (Oj, oj så många s.k. författare som står med byxorna nere efter fem sidor…), och samtidigt personligt och nyskapande så att berättelsen får liv. Läs den du också!

Tack Sara.
Och Liv Cecilia.