För snart fyra år sedan blev jag bekant med begreppet second opinion. Vi fick inte lov att ta hem lilleman från barnhemmet utan att ha gjort ett eget läkarbesök. Som om någon diagnos skulle ha fått oss vi att ångra oss när vi redan älskade så att det gjorde ont… Läkarbesöket gick bra och efter några dagar blev vår son utskriven från barnhemmet, och för alltid inskriven i vår familj.

Alldeles nyligen fick jag, tack vare olika engagerade vänner och googling, insikt i att jag också i den situation jag är nu kunde ha rätt till en second opinion. En andra bedömning av en ytterligare klinik. Det är inte helt lätt att be om det. Man måste gå via den klinik som har ansvarat för vården, och det är omöjligt att göra det utan att det känns som att man ifrågasätter deras kompetens. Egentligen handlar det inte om det. Det handlar om att försöka vända på varenda sten som skulle kunna ge ledtrådar som gör mig frisk. Men det känns ändå svårt, och kräver beslutsamhet och att jag bortser från vad andra tycker om mig. Det har jag svårt för. Ändå gjorde jag det igår. Uttryckte å det bestämdaste att jag vill ha en second opinion. Idag kom samtalet. Jag får det! Jag får remiss till en andra bedömning på ett annat sjukhus. Stor glädje förstås. Ändå gnager det i mig att det jag gör måste uppfattas som ett ifrågasättande av den doktor som jag haft stort förtroende för. Men det får jag försöka bortse från och just nu bara se till mig själv.

Kanske kommer frågetecknen och febern bestå också efter denna utredning, men om det finns en chans att hitta något som kan botas så vill jag inte missa den chansen.

Tänk om det gick att begära second opinion också gällande skolnedläggningar. Ett annat kommunfullmäktige som får ta över ärendet och fatta det rätta beslutet.