Det verkar som att en era är förbi. Så här lite bidrag har jag aldrig fått in när jag lottat ut min roman. Jag brukar få många mejl från kvinnor som delar med sig av sitt liv och berättar varför de hoppas få Väntrum. Till sig själva eller till någon som står dem nära.
Vad har hänt? Har bloggen ändrat karaktär och läsekretsen bytts? Har jag febrat bort alla barnalängtare som har följt min blogg? Och har det tagit slut på barnlängtansbloggare som längtar efter att läsa eller ge bort en av de få böcker som berättar hur det är. Jag är fantastiskt glad över den härliga läsekrets jag har och särskilt över er som troget kommenterar. Det betyder mer än jag kan förklara. Särskilt nu, denna sjukdomstid då de sociala kontakterna är begränsade.
Glädjen över läsarna är stor. Ändå är det sorgligt om det är så att den tid är förbi då barnalängtande medsystrar hittade stöd i att läsa just den här bloggen. Det var ju det som var hela motivet till att börja blogga.
Jag gillar din blogg oavsett om den handlar om barnlängtan eller något annat.
Är här varje dag.
Kram från Tolmia
Tack Tolmia! Jag tycker mycket om dina besök!
Jag gillar också din blogg! (Men jag känner mig alltid som en skurk när barnlöshet kommer på tal…..fastän jag längtar jag med, men på ett annat sätt)
En skurk är du verkligen inte! Snarare någon som förstår att glädjas åt det hon har. Och en längtare! Som jag gläds åt att lära känna.
Men åhhhh… tack 🙂 !
Och din dikt i ”Adoptera” var ögontårasfin!
Tack! Det betyder mycket att få höra att orden berör.
Din blogg är en blandning av livet, även barnalängtande lever i livet och möter fler problem än bara barnlängtanden även om det ibland känns som det största och viktigaste. Jag tror inte att du stött bort folk för att du är sjuk och bloggat även om det utan att du med ditt sätt att skriva visar att i lviet finns det så mkt svårt och ibland dominerar det ena och ibland det andra . Livet är ett svårt växelspel många gånger, och du kommer ändå så ofta tillbaka till detta med längtan efter barn och det svåra och ovissa så jag tror snarare att du utvidgat din läsekrets just genom att visa att även är man fått sin längtan uppfylld så kan livet bli så svårt och obegripligt. Jag är så glad att du skriver om så många aspekter av livet och samhället och för att du skriver så ärligt just om hur du har det just nu.. Äkthet och ärlighet berör. Och sen tänker jag att de som inte hört av sig just nu vet att du finns och kan återkomma , det kanske måste mogna i deras liv.
I alla fall en stor kram som vanligt skickad i nattens sena timme
Tack Kristina för dina varma tankar och välgörande reflektioner. I allt detta ligger väl min egen frustration över en sjukdom som bara pågår, utan behandling och utsikt att bli bättre. Att jag själv inte helt vill acceptera att det som var något helt annat har blivit en ”sjukdomsblogg”. Att jag som var frisk har blivit den som är sjuk. Just nu är känslorna kring det svåra att hantera, så de spiller över på annat…