Jag tror jag börjar lära känna mig. Nja, inte helt och hållet, men åtminstone min sjukdom. Huvudet värker och febern är värre än den behöver vara, men jag hade tagit med det i beräkningen. Vägt plus och minus och låtit det få kosta. Ett par korta höstpromenader mot en sjukdomsdipp. Ibland måste man bara. Till exempel när det ser ut så här.
Och förmodligen tar det lite på krafterna också att prata och fika med en annan sjuk vän, även fast vi bara ligger i varsitt soffhörn och förundras över livet. Visst. Det kostar på ibland. Men somligt vill jag ändå inte vara utan. Som att vara med barnen. Snart dags att kliva upp ur kökssoffan igen och njuta av att vara förälder till barn som sysslar med musik och dans. Det kan göra mig helt euforisk emellanåt. Att våra barn sjunger, dansar och skapar. Knoppas och blommar.
Ibland kanske man kan ta ett bakslag, bara för att få göra det där man verkligen vill och längtar efter. Men det är inget kul att behöva få bakslag. Jag önskar dig frisk, så att du ska kunna ha det bra utan att det kommer jobbigt efter. Kram!
Tack Hedda för all din empati och goda önskan! <3
Ja det är ett dilemma när och hur mkt trevliga saker ska få kosta i lidande. Ibland blir priset för högt. Ber och hoppas att du ska kunna välja dina ”köp” med omsorg och ffa ber jag att du ska bli frisk kram
Tack! Ja, du vet alltför väl, och långt mer än jag, hur det är…
Om jag hade gått den promenad jag egentligen vill så skulle jag nog knappt tagit mig hem, men dessa små vändor fungerade. Och höjde kvaliten på sjukligheten trots att jag mådde sämre efteråt. Balansgång…