När man lever med en sjukdom som begränsar livet är det extra viktigt att vara mån om sig själv. Jag förstår det, samtidigt som jag tror att jag skulle behöva tänka mer på hur det är för de kära som lever i min närhet. I sjukdomens skugga. Men detta får handla om mig. Den sjuka. Den som inte kan gå nerför trappan eller ens upp ur sängen utan att få hjärtklappning, den som tycker att en tur till postlådan är en långpromenad, den som får räkna med mer feber och värk efter varje liten utflykt från hemmet. Nu när jag allt tydligare ser att det friska livet inte är inom räckhåll tror jag att jag behöver hitta sånt som får både kropp och själ att hålla längre. För min skull och för dem jag älskar.

Om några veckor är det precis två år sen jag insjuknade. Detta är tredje vintern jag är sjuk. Vintrarna är ännu besvärligare. Än mer begränsande. Det tog ett tag att förstå det. Det tog också ett tag att inse att det inte är nyttigt att tänja på gränserna, att det har gjort mig sämre att jag tidigare har tvingat ut kroppen på promenader och aktiviteter den inte egentligen klarat av. Att göra mer än man tror att man klarar premieras ofta i vårt samhälle. Den som anstränger sig lite för mycket, tänjer på gränserna gång efter annan, får ofta ryggdunkningar och gillanden. Därför är det så svårt att lära om. Svårt att ta in att det kan vara katastrofalt med just den här sjukdomen (den som jag lite Voldemortskt ännu inte nämnt vid namn) att pressa sig. Så många har blivit helt sängbundna, sondmatstvungna av just det. Så jag försöker ägna mig åt självomsorg. Förutom sånt jag inte vill eller kan låta bli att göra (som att måna om barnen, svara i telefonen, skriva en dikt, äta så nyttigt jag orkar, tömma diskmaskinen, tvätta mig, fullfölja ansvaret i den ideella föreningen så gott det går…) behöver jag välja sånt som jag tror får mig att hålla längre. Och kanske, kanske hitta stigen som ska leda till ett friskare liv. Recovery path.

Detta är mina försök till självomsorg under den fysiskt tuffa vintern.

Dagsljus
10 minuter

Åtminstone tio minuter om dagen vill jag försöka vara ute. Det fungerar inte alla dagar. Bara att klä på sig täckbyxor, jacka och kängor (utanpå dubbla lager innekläder) är en ofattbar ansträngning. Men idag tog jag mig ut, och kunde sitta en stund i solen med kärvänligt sällskap.

Skapande
20 minuter

Som jag skrivit tidigare har jag börjat följa en sida som ger hopp. Som lindrar sorgen att inte kunna jobba, att inte göra något som ger inkomst. Det finns också en stor sorg att jag inte på två år har kunnat skriva på mina romaner. Den ena nästan färdiga och den andra påbörjade men i huvudet färdiga. Det är svårt att hålla gamla trådar när huvudet är febertrött. Författandet har givit mer administrativt krångel (företagande, bokföring, deklaration…) än det har givit inkomst – men det har givit så mycket annat. Stöd till barnlösa, spirande hopp och tro till en del läsare och till mig nya vänner och ett nytt gudbarn.

Jag tror fortfarande att Väntrum är en aktuell roman. Eller kunde vara om jag hade kraft och kunskap att marknadsföra den. Som det är nu ser jag inte i statistiken att några nya exemplar köps, men ändå försöker jag hålla fast vid den gamla glädjen över att så många berörts och blivit hjälpta av Väntrum.

Så nu vill jag följa utmaningen att vara kreativ under tjugo minuter varje dag. En ny roman, helt utan gamla trådar att hålla reda på. Om den så är klar om tio år så är det ett sätt att inte bara vara Cecilia, den sjuka. Cecilia, romanförfattaren bor också här.

Avslappning
10 minuter

Det är en utmaning för mig att vila på dagen eftersom jag aldrig somnar då. Därför har jag svårt att vila helt utan intryck, men jag tror det är extra viktigt att begränsa intrycken med den här ansträngande sjukdomen. Så jag har som målsättning att blundvila tio minuter om dagen. Tio minuter av avslappning då jag bara tänker på hur kroppen vilar och försöker låta andra tankar flyga vidare. Jag vill inte praktisera något som har kopplingar till annan religion än min kristna. Därför har jag inte tagit till mig varken yoga, meditation eller mindfulness eftersom de så ofta fötts eller bär budskap från en helt annan andlighet än den jag bekänner mig till. Så jag gör på mitt sätt. Blundar, tänker på olika kroppsdelar sakta en i taget och lyssnar på musik som hjälper mig att stilla mig. Arvo Pärts Für Alina är drygt tio minuter lång i originalversionen. Som tystnad men musik. Tio minuter. Perfekt med andra ord. Här får du smaka en kortare version.
Och bygga din egen version av självomsorg.

Vid sidan av allt detta bär jag mitt bönearmband, Frälsarkransen, alla vakna timmar. När fastan nu närmar sig i kyrkoåret ska jag försöka hitta ett kravlöst sätt att fördjupa också min tro (på fler sätt än den traditionella Facebookfastan). Det handlar dock något annat än självomsorg. Det handlar om tron, mitt fundament. Att den finns kvar, lika självklart nu som innan jag blev sjuk är en oerhörd glädje. Nästan lika overkligt stor som glädjen att ha en familj. Att inte vara ensam. Men ändå måna om sig själv.