Deklarationen är äntligen postad. Flera månaders tankevånda och några febriga timmars jobb lades på lådan idag. Postlådan som (ännu) finns bara två hus bort passerades på väg till skolan med junior. Den lilla långsamma promenaden i det välsignade regnet och sen hem till soffan igen. Efter att ha postat deklarationen kände jag mig lättad och tänkte precis som ifjol ”nu ska jag bara koncentrera mig på att bli frisk!” Och sen kallade jag mig själv idiot. Ett så galet uttryck. Det går inte att bli frisk genom ansträngning eller tankevilja, och just nu går det inte att veta om det är på väg åt rätt håll. Den senaste veckan har inte på något vis antytt det.

Så jag läser Gardells uppslukande roman om Sjukdomen och ser på gamla avsnitt av The Big C. Sjukdom finns i mångas liv. Just nu också i mitt, i vårt. Så är det. Sjukdomen går inte att lägga på lådan och skicka till Skatteverket. Det är bara att rida ut den. Fastän ritten är sorgligt enahanda. Men just nu ringde en gammal god vän och bjöd in sig på fika. En välkommen paus på ridturen.

För övrigt är jag rädd för hästar.
Tänk att jag gick med att tränsa och joxa i hästmunnar den korta tid dottern testade ridning. Hjälteföräldrapoäng.