När kronprinsessan uppvaktades igår såg vi partajet på SVT. Jag uppskattar verkligen Mark Levengood som programledare, för att inte tala om sommarpratare – briljant – men ett av hans skämt igår hänger kvar med en skämd eftersmak. Det handlade om nån som varit en hängiven släktforskare som hittat rötter till sextonhundratalet och vid sin fars dödsbädd sen fått veta att han var adopterad. Jag hittar inte något att dra på munnen åt. Är det meningen att jag ska se ett misslyckande, en värdering av släktband eller adoption som ett nederlag?
Nu är jag ingen släktforskare, men jag känner igen debatten från ett forum där vuxna adopterade och adoptivföräldrar uttryckt förskräckelse över att skolan har uppmuntrat till släktforskning. Jag förstår inte den förskräckelsen, utan ser ett betydligt större problem när adopterade kallar sin biologiska släkt för sina ”riktiga” släktingar.
Det är en annan sak att söka eller sakna sina biologiska rötter, just det kan jag aldrig sätta mig in i, men handlar släktforskning verkligen bara om de biologiska rötterna? Är inte en släkt ett historiskt sammanhang som vi ingår i oavsett blodsband? Varken jag eller min son är födda in i släkten Ekhem, men vi tillhör den likafullt. Genom giftermål och adoption har vi fått både efternamn och tillhörighet till en historia och en släkt, och kan forska i denna vår släkthistoria om vi så vill. Förenklar jag? Eller är jag kanske påverkad i min syn på familjen efter tiden i Zimbabwe. Med begrepp som ”extended family” och syskonskap som går bortom både blodsband och släktnamn.
Hej!
Jag kan inte annat än att hålla med dig. Oavsett hur det kommer sig att vi tillhör en familj är det just det vi gör TILLHÖR en familj må så vara genom adoption, giftermål eller på något annat sätt. Jag reagerade också på Marks skämt och kan (vill!) inte förstå poängen…
Du har kloka tankar och även förmågan att sätta ord på dem:)
Önskar dig en fortsatt skön sommar och hoppas att din sjukdomsperiod snart är helt över.
Med varma hälsningar Fia
(….det var länge sedan jag kommenterade men jag tittar in allt som oftast…)
Tack för hälsning och goda ord. Skönt att höra att du också reagerade. Ibland undrar jag om jag analyserar för mycket – men har å andra sidan ingen lust att låta bli att bry mig om det som är viktigt!
Jag är glad att du läser och glad över dina avtryck
Jag kan bara hålla med dig! Jag gillar Mark men inte gårdagens skämt! Och jag tycker absolut inte att du analyserar för mycket utan jag är glad att du bryr dig och sätter ord på viktiga saker, det är därför jag gärna läser din blogg! Ha en skön sommar! Kram!
Tack för att du läser och bekräftar! Allt gott till dig och de dina.
Vet du att jag reagerade också på det skämtet. Först skrattade jag till, men så fastnade skrattet och jag började tänka på skämtets innebörd och så, nej det blev som inget roligt med det. Bara en plumphet med bitter eftersmak. Som om min älskade svärmor skulle stå utan släkt pga att hon är adopterad och därmed har vi även enligt det ”skämt” Mark hävde ur sig kapat en stor del av min mans och mina barns fascinerande släkthistoria. En storgallring med röjsågen i det vindlande släktträdet. Skrattet blev till en grimage.
Ja, det kändes så fjärran från Mark att vara så plump, och förmodligen skrattade många av dem som aldrig sett familjeband som annat än blodsband…
ja det där med släktforskning är verkligen ett område för sig. Vi kan kanske tycka att det är självklart att våra barn har två släkter, men andra tycker att det bara är blodsbanden som räknas. Jag såg verkligen rött när jag hittade vår familj på en släktforskarsida och under makens och mitt namn stod det barn och så äldsta sonens namn (han är vår biologiska son), sen en skild kolumn för övriga barnen ”adopterade”. Grr vad jag blev arg! som om dom inte skulle vara våra barn liksom!
Hjälp så arg jag blir över det å era vägnar. Det är som att tala om ”oäkta” barn. Lika galet och fjärran från verkligheten.
”Man är inte hel förrän man har funnit sina rötter”, är något jag verkligen kan intyga. Efter det att jag fått namn och personuppgifter på mina biologiska föräldrar och även på mina syskon, tog jag kontakt med dem alla, och till min stora lycka fick jag träffa min biologiska mor, 2 av mina systrar samt min enda bror (vilken jag dessvärre tappat kontakten med) för första gången i livet, allt detta hände samma år, 1992. Men min nyfikenhet var inte stillad efter dessa möten, jag ville veta mer om min släkt, och eftersom jag inte hade någon speciell släkting att ”intervjua”, så bestämde jag mig för att börja släktforska. Detta har jag hållit på med under cirka 10 år till och från, och på min biologiska mammas sida, släkten Engelmark, har jag kommit väldigt långt. Men, den släkt som intresserade mig mest, det var släkten Viltok! Kanske därför att jag aldrig hann träffa min far som dog under tråkiga omständigheter i Malmberget 1973. Då var jag bara 16 år och i tonåren hade jag annat för mig än att ta reda på vem min riktiga pappa var. Eftersom jag aldrig fick träffa honom personligen, har jag endast andrahandsuppgifter vad gäller informationen om honom som person, och det jag fått höra om honom har både gett mig glädje och sorg… Nu har jag ett foto av honom på mitt skrivbord vid min dator, och i skrivandets stund känns det ändå som om han på nått sätt ”är med mig”, om än inte i fysisk bemärkelse så andligen kan jag känna hans närvaro.
Tack för att du tittar in här och berättar om det som jag inte har erfarenhet av och inte helt kan föreställa mig, men ana – inte minst genom dina ord.
Det gläder mig att du fick fatt på dina rötter på olika sätt och att det har betytt så mycket.
Min farfar var adopterad. Inom Sverige så klart, för snart 100 år sen. Han fick reda på det i och med att hans far med buller och bång lämnade hans mor. Farfar var 18 år då. ”Nu lämnar jag din mamma, och jag tänker inte betala för din utbildning, du är nämligen inte vår riktiga son.” (Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag ska inte göra det, i alla fall inte just här och nu.)
Sen gifte farfars pappa om sig och fick två biologiska barn, som farfar refererade till som sina kvartssyskon. ”Vad menar du med kvartssyskon?” ”Jo, vi hade ju inte samma mamma, men så var ju inte pappa min riktiga pappa, så då blev det ju bara en kvart kvar.” Glasklart – eller inte…
Med sin mamma hade farfar dock en fortsatt bra relation (trots att hon konverterade till katolicismen, stack till Mallorca och bodde i kloster i tio år – på 40-50-talet!) och han släktforskade ganska hängivet på hennes släkt. Fast om man ska vara krass var det nog mest för att den släkten var adlig som han brydde sig.
Tyvärr dog farfar innan jag hann adoptera mitt första barn. Jag är lite nyfiken på vad han hade tyckt. Jag tror att han hade gillat det, men jag är tämligen övertygad om att han satt mina barn inom parentes i släktträdet. Och den diskussionen är jag glad att jag slapp ha.
Kram från Anka – förresten, vad skönt att se att du mår bättre. Äntligen!
Tack för slutorden, och tack för att du delar med mig av nåt som jag anar har tumlat runt mycket inom dig. Jag blir full av skiftande känslor när jag läser, och tänker att det var den hårdaste vägen din farfar fick lära sig osanningen att det endast är blodsband som räknas. Så tungt.
Lite en avvikelse från huvudämnet kanske men visst är svårt men nyttigt att föreställa dig hur det var för 100 sedan. Det ger paralleller till våra barns bakgrunder även om förutsättningarna är annorlunda pga av tid och kultur.
I mitt fall kom farmors mor, född i Stockholm troligen av en ensamstående mor, till Småland som fosterbarn hos en bonde. I praktiken var hon piga, hade en tuff uppväxt och fick klara sig själv när hon blev vuxen. (Inget släkt att forska i där med andra ord…)
Så när farmor blev gravid som 16 åring utan att vara gift med farfar, tvingade farmors mor fram ett giftermål. Farmor kände nog att livet lite tog slut här och hade alltid ett ambivalent förhållande till pappa och sin roll som mamma vilket definitivt har återspeglat sig på hur min far mår med sig själv.
Parallellt med detta livsöde gjorde min mormor något som väl måste varit helt mot konversationerna då hon som ensamstående behöll mammas äldsta syster innan hon senare gifte sig med morfar och fick ett antal barn till. Detta var inget som diskuterades förrän morfar dog och det bland syskonen höjdes röster för att storasyster inte skulle vara med och dela på arvet…
Jag funderar ibland på vad som hänt om dom gjort andra val…
Tack för dina funderingar! Så sant. Det är nyttigt, och rätt otroligt att det var så för bara 100 år sen. Jag känner igen en del från min egen släkt, och minns samtal där det liksom framstod som anmärkningsvärt om en fosterfamilj behandlade fosterbarnet väl. Och alltid, alltid skulle det framhållas att det var fostermor, fosterbror. Aldrig mamma och brorsan trots att man levde ett helt liv tillsammans. Jag undrar om det är så idag. Jag skulle önska att alla familjer oavsett hur de har blivit till skulle se sig som familj kort och gott.