Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har fått rådet ”Slappna av och sluta tänk på det så ska du se att det ordnar sig!”
Det finns nog knappt en enda öppet barnlös kvinna som inte har velat skrika rakt ut åt en sån kommentar. Åtminstone inte när den upprepar sig för fjärde eller femtielfte gången. Det är lättare att ta en dumhet som sägs en gång, än dem som upprepas igen och igen.
Varför är det då så dumt att uppmana en barnlös kvinna att slappna av och tänka på annat för att lättare bli gravid?
1. Det är fel.
Det finns ingen vetenskaplig grund för att stress och oro påverkar chanserna att bli gravid? Att alla som redan har barn tror att det är så betyder inte att det är sant.
Inte heller blir man gravid av att adoptera. De gånger det händer (och just de gångerna älskar icke barnlösa att prata om, av nån märklig anledning) är det just för att den lilla procentuella chansen dyker upp efter åtskilliga hundra obefruktade försök.
2. Det är irrelevant.
Den som uppmanar vet sannolikt inte orsaken till barnlösheten. Om relaxhypotesen vore sann skulle det inte hjälpa att kvinnan var avslappnad till medvetslöshet om orsaken till infertiliteten ligger hos mannen. Eller om orsaken är att det inte finns nån man med i bilden.
3. Det är respektlöst.
Den som berättar om sin smärta och sorg blir inte hjälpt av att någon som egentligen inte vet hur det ligger till, med bestämdhet berättar hur den andra borde göra. Inte heller är det exempel på empati att uppmana någon annan vad den ska tänka eller inte tänka.
4. Det är skuldbeläggande.
Kommentaren ger nästan automatiskt mottagaren känslan av att ”det är mitt fel.” Att barnlösheten skulle bero på att kvinnan inte kan slappna av eller sluta längta är en tanke som ger skuld. Inte tröst.
5. Det är ojämlikt.
Infertilitet beror lika ofta på manlig orsak som på kvinnlig, och jag är hyfsat säker på att det här relaxrådet aldrig ges till män.
6. Det är omöjligt.
Försök själv att slappna av på uppmaning, eller att låta bli att tänka på en apelsin just nu. Tänk inte på en apelsin! Nä, just det. Funkar inte så bra…
Om vännen/släktingen som vill väl handlar istället för att säga dumheter, så kan möjligen avslappningen uppnås. Masserar den barnlösas fötter, bjuder hem på en vilsam och kravlös samvaro utan graviditetsprat, tar med henne på SPA. Gör gärna det, för den som lever i smärtsam längtan behöver omsorg utan krav. Gör det – men säg inte ”slappna av!” Gör inte det.
Slapp och barnlös katt
Det är ledsamt uppenbart att det här ”rådet” uttalas lika ofta idag som för femton år sen. När jag var den barnlösa som inte vågade tro att glädjen nånsin skulle komma. Min rollfigur Bea har också fått höra de där orden. Alltför många gånger.
Fantastiskt bra skrivet! Du beskrev precis hur det känns. Tack för att du alltid tar upp viktiga ämnen och skriver så bra!
Kram
Tack A för dina fina ord! Kram
Du är helt fantastisk på att uttrycka dig.
Kommer så väl ihåg när en äldre kvinna ville göra mig glad på mitt bröllop.
Hon kom och kramade om mig och viskade ”nu ska du väl ge din man en liten flicka också”.
Jag ljög och sa ja…
Men det gjorde ont.
Jag visste ju att så inte kunde ske.
Aldig Aldrig Aldrig skulle jag kunna ge min man en liten flicka.
Inte pojke heller för den delen.
Fast det var min högsta önskan.
Eller när jag ”lagt på mig lite” och en kund i de affären jag jobbade kom och klämde mig på magen och grattulerade mig…
Åh…att de där exemplen liksom aldrig tar slut. Och inte glöms bort – även om vi i tanken förlåtit den som sagt det – men ändå fastnar orden eftersom de har sårat så djupt.
Bra Cecilia!
Jag brukar tänka att nästa gång ska jag fråga dem om de tror att jag är så spänd att jag ligger och kniper ihop benen när vi ska ha sex. Kanske det som de tänker på när de ger rådet 😉 Slappna aaaaav och sluta knip så han kommer te!
Hmm… Kanske det vore en lite elak, men befriande lösning att svara med att prata om sex i riktigt råa termer 😉 Eftersom det faktiskt är det frågan handlar om. Det mest personliga som man inte klampar in i utan inbjudan…
Tack tack tack för att du skriver detta inlägg. Och formulerar det precis som jag känner, men har svårt att få fram själv. Tycker det borde tryckas upp i affischformat… Vinner jag på lotto ska jag köpa ett gäng reklamytor runt om i Sverige. Fast jag vet inte hur mkt det hjälper, jag för en kamp med en person i min närhet om just detta med att slappna av och det sista samtalet avslutades med ett ”fast jag tror ändå att avslappning spelar en stor roll!”
Gaaaah! Sista ordet på ett riktigt förminskande sätt. 🙁 Så ledsamt…
Härlig och skrattlockande tanke att du vill affischera med det här inlägget om du vinner. Säg till i förväg så lägger jag in lite mer blaffig reklam för min roman först 😀
It’s a deal! 🙂
Det är tragiskt att det förekommer men visst har jag också hört det… Dock inte lika ofta som jag (som har lätt att gå upp i vikt) hört orden och sett ”de där” blickarna samtidigt med orden: ”-Är du gravid?” -Blink blink. Jag hatar det fortfarande! Det har även kommit efter att vi kommit hem med adoptivsonen. Till mig som snart är 40! Kan folk inte vara mer finkänsliga än så? Vissa gör det dessutom gång på gång. Alltför sällan har jag rytit tillbaka. Men jag har snickrat på elaka svar i stil med sadistiska skämt om abort. När jag väl ryter i blir folk ställda och generade. Tänk att de inte fattar och känner mer! Något hoppas jag att de lärt sig av de gånger jag orkat ryta tillbaka och visa vad jag känner och var min gräns går.
Åh…jag blir så ledsen 🙁 Vad är det som får människor så totalt fingertoppslösa? Bra om du orkar markera, förhoppningsvis gör det att iaf DEN personen inte säger sånt igen till någon.
Bra inlägg, känner igen alltihop så klart! Jag har också börjat bli lite elakt dryg, sådär ”Nej, det har inget med slappna av att göra. Kvinnor blir gravida efter våldtäkt i krig också, till exempel”. Och det blir jättedålig stämning varje gång. Och jag hänvisar till forskning och socialpsykologer och är en riktig pain in the ass. Jag vet inte varför egentligen, de som säger det menar ju aldrig något ont. De gör ju bara ont. Som i dag ”Jaha, är han adopterad, men det SYNS inte, jag trodde papppan….”. Som nån slags komplimang! Hallå! Jag är STOLT över mina barn precis som de är (och till saken hör att vi är inte lika överhuvudtaget, och barnen ser extremt olika ut – de är bara lika söta:-)
Det är som att en del människor går under om de inte får ordna in världen i sina leksaksfack. Det får också mig att vilja bli en smärta i rumpan 🙂
Intressant att jag känner igen det påståendet i mitt eget liv. Fast inte när det gäller barnlöshet utan att jag är singel. ” Sluta leta så hittar du någon ” Att säga det till mig som är 36 år är som att säga till en som inte har fått barn att bara slappna av. Jag tror mycket handlar om både välvilja (man vet inte vad annars man ska säga) och av okunskap. Kanske främst okunskap. För om man visste hur mycket det sårade skulle man inte säga så.
Kramar om och tackar för att jag får läsa hos dig
Intressant och sorgligt…
Jag tänker mig att det i nån mån är så att man behöver släppa taget om saker och tankar för att kunna bli öppen för annat – men att det ALDRIG kan beslutas av någon annan än det gäller. Här tänker jag inte på din längtan efter kärlek, utan på andra slags ”släppanden” – t ex min egen kamp med att släppa tanken på fler biologiska barn. När det gick att släppa öppnades hjärtat på ett helt nytt sätt så att rätt beslut kunde fattas.
Tack och allt gott!
Ja usch vad jag känner igen den där kommentaren, så många gånger vi fått höra det i visserligen all välmening men det gör ju så ont. Och det går inte att slappna av. Sen hatar jag att få höra hur personers syster,kompisens syssling eller grannens dotters prövande av olika supermetoder och vips blev de gravida, borde vi inte prova det så kanske det så löser det sig?
Nu när jag fått operara bort bägge äggledarna efter flera utomkved så känns det faktiskt skönt för nu kan de inte ge så många super råd längre utan det är helt kört på naturlig väg.
T.o.m mannen yttrade de orden att det känns skönt nu för nu behöver ingen tips oss längre hur vi ska göra barn….
Ledsen över allt ni har fått gå igenom, Lina. Jag önskar att det ska finnas ljus och hopp nånstans därframme, och att ni ska slippa ord som sårar.
Tack för din hälsning! Jag är alltid så glad att få en glimt av dem som läser här.
Jag är tyvärr jättedåliga att kommentera på bloggar jag läser, ska försöka bättra mig.
Följer din blogg för den är så varm, vacker och ärlig. Hittade hit när jag köpte boken Väntrum i våras, mycket bra!
Åh Lina, TACK! Du gjorde min morgon! Allt gott!
Ja, singel och barnlängtande. Är det inte din tur snart?
Fick frågan en gång;
– Hur går det med kärleken?
– Tack jag älskar mig själv varje dag, och jag älskar min bil 😀 *dvs släng dig i väggen det här vill jag inte tala om*
– Fast den kan du ju inte mysa med i soffan *där tänkte jag nåt riktigt, riktigt, riktigt fult*
Usch det där gör mig alldeles matt, hela grejen.
Ja, matt blir man 🙁 Det är ibland svårt att hitta några mellanting mellan självutlämnande ärlighet och sarkastisk vrede. Och inget av det känns ju särskilt bra…
Du vet vad jag önskar dig…
Jo jag igen 🙂
En sak som aldrig slutar reta mig är när folk tycker vi är så SNÄLLA som TAR HAND om barnen.
Och det efter 10 års längtan efter barn. GRRRRR
Orden är försås menade att glädja oss.
Men för mig är det som att folk lägger in en distans mellan oss och barnen.
Tänk om de istället kunde säga: Vilken GLÄDJE för er att ni fått de här fina pojkarna.
Vi förstår att ni måste ha längtat länge….
Hej!, Jag har spanat ett tag på din bok på bokus.com och nu äntligen tryckte jag på knappen beställ. Kan knappt bärga mig tills den dimper ner i brevlådan.
Bra gjort att ge ut en bok! Jag är själv i IVF karusellen och skriver ner allt vad känslor, behandlingar och resultat blir. Det finns alldeles för få ofrivilligtbarnlöshets böcker ute på marknaden.
Kram*
Roligt att höra! Jag hoppas boken ska ge dig något slags stöd – och att längtan får sitt svar!