Så kom snön. Förra året vid den här tiden var det ett tjockt lager av vit glädje. Nu har det varit grönt och varmt alldeles för länge. Men så imorse bad gossen mig titta ut genom fönstret innan han klev upp. Och då var den där. Snön. Som om han visste.

Det är såna här dagar som jag som bäst minns hur mycket jag längtade efter att ha ett hus som påminde om en Astrid Lindgren-saga. Det har vi nu, och Astrids sagor fortsätter värma mig långt efter att barnen börjat uppskatta också annat. Också annat. Om jag är ledsen en dag och vill se på Madicken så är det lätt att få sällskap. Madicken har alltid varit min favorit och är det fortfarande. Kanske mer nu eftersom jag de senaste åren kunnat identifiera mig med Madickens mamma Kajsa som ibland måste ligga till sängs mitt på dagen. Jag måste också det. Varje dag. Och så har jag ingen Alva. Hon vore särskilt välkommen just nu. För många av mina feberdagar är lite hushållsarbete det enda jag orkar. En annan dag gläder jag mig åt det. Att orka något. Men inte idag.
Jag. Avskyr. Hushållsarbete.
Jag vill orka långa buspromenader i snön med sjuåringen eller raska promenader med tonåringen.
Jag hoppas att de drömmarna ska slå in, precis som husdrömmen. En annan dag ska jag tro det.