Meteorologen på teve sa just (efter att hela Gomorronstudion drabbats av eufori för att våren sägs vara på väg) att det inte är så mycket snö längs norrlandskusten. Vi ser havet från vårt köksfönster. Nog borde vår gård därmed betraktas som kustnära? Men inte särskilt snöfri.

Så här mycket snö ligger det över makens tulpanodling idag. Det tar nog ett tag innan de står i blom i år. En av bilderna visar hur det såg ut på samma ställe på skolavslutningsdagen förra året, när flaggan skulle hissas. De flesta hissar flaggan i topp så fort någon nämner de där tre bokstäverna. V.Å.R. Jag gör inte det. Visst njuter jag av vårdoft i luften och årstidernas växlingar, men den där euforin som just våren väcker hos de flesta har jag aldrig känt av. Hösten har alltid varit min bästa årstid, medan våren ofta känns kravfylld. (”Var lycklig nu för tjyven, det är ju ljust om kvällarna!”) När jag mådde som sämst i min psykiska utmattning en vår för drygt tio år sen, var det minst en handfull människor som sa till mig nåt i stil med att ”vi går ju i alla fall mot en fantastisk årstid”. Förmodligen var det menat som nån slags tröst. För mig var det som att de trampade på mig och min sjukdom. Som om vitsippor skulle kunna hjälpa mot själens tunga smärta. Vad spelar det för roll om det är ljust till klockan nio på kvällen om insidan är fylld av ett stort mörker? För somliga kanske ljuset sipprar in, för mig blev det som att ljuset på utsidan, och förväntningarna om glädje som följer med ljuset, faktiskt förvärrade mörkret.

Just nu gläds jag så åt att det är ljust inombords. Att jag mår psykiskt gott. Det gör jag verkligen, trots att det finns stunder när jag trillar ner i en grop av förtvivlan över att jag inte får bli frisk. Övergående stunder (om än alltmer frekventa) som inte är oroande när de kommer eftersom jag i grunden mår bra. Förutom kroppsligen. Ännu en vår med febertung kropp. Och när vägarna blivit snöfria och helt perfekta för raska promenader så känns våren faktiskt mer som en knäpp på näsan än som ett hopp.