Det tycks som om jag har tagit bloggsemester. Kanske för att ha kraft över att njuta semester med min familj. Med varsamhet och detaljerad planering går det att göra utflykter som inte försämrar mig mer än kortvarigt. Bilvila. Solglasögonsvila. Rullstolsvila. Vilket egentligen inte är vila för en ME-kropp, utan tar betydligt mer på krafterna än det sängliggande livet. Men rullstol är så mycket mer kraftbesparande än att gå – och det ger frihet.
Jag kan gå. Om jag inte tänkte på konsekvenserna skulle jag nog fysiskt klara att promenera en ganska lång sträcka. Men eftersom det skulle ge konsekvenser i många dagar efteråt så gör jag inte det. Istället övar jag mig på att acceptera hur det är och vad jag klarar. Lätt är det inte. Så jag får öva vidare.
Jag är så fantastiskt glad över att du får ha semester med dina kära och gör annat än det vardagliga. Även om du inte kan promenera som du skulle vilja så får du i alla fall litet omväxling i tillvaron. Njut så länge och väl som du kan älskade unge.
Gläds åt det positiva du kan göra, och fortsätter o ber om goda dagar
Om bloggsemester ger mer kraft att njuta av tid med den älskade familjen ska du absolut ignorera bloggen! Synd att du inte kan ligga i husvagnen medan ni kör 🙂 Hoppas att ni får uppleva mycket som blir fina minnen att plocka fram i vintermörkret. Fotografera, och var med på bild själv! Så ser barnen sedan att mamma var faktiskt med. Kram!
Snigelbilden, och framförallt texten, är klockren!
Jag måste vara ärlig och erkänna att jag är lite avundsjuk på din förmåga att formulera dig. Jag var bra på det en gång i tiden men den egenskapen försvann in i hjärndimman. Det övar jag mig på att acceptera. 😉
Jag önskar er en bra semester.
Och att du får vara glad.
Kramar