Igår inleddes Sommar i P1. En programserie som har givit mig så mycket genom åren. Än mer sedan jag blev iPhoneägare och började kunna podlyssna precis när jag själv ville, och med förkortad musik. Perfekt, eftersom det är pratet jag vill åt. Det personliga och berörande pratet som hjälper mig till nya tankar.

En enda gång har jag stängt av rätt snabbt av den anledningen att jag var totalt oberörd. Nej, egentligen inte. För jag var arg och besviken för att jag upplevde att sommarprataren inte på något sätt släppte in lyssnarna. In under huden. Det kändes ytligt, opersonligt och därför ytterst ointressant. Den sommarprataren hette Anja Pärson. För idrottare är det förvisso en större utmaning att nå in under huden på just mig, men det brukar gå. Men Anja nådde inte ens att beröra de genomskinliga hårstråna på min hud. Inte Darin heller, men honom lät jag åtminstone prata på. Gissa om jag blev besviken över att just Anja Pärson skulle få inleda 2012 års Sommar i P1. Hos mig hade hon förbrukat sina chanser.

Min far hade som devis (det ska jag också ha när jag blir stor) att ge människor en chans till, och med den tanken ringande slog jag ändå på radion igår kl ett. Och nu hände något. Anja Pärson berörde. Nu talade hon om det som låg närmast hennes hjärta, och känslor och funderingar som jag kunde relatera till. Vilken skillnad. Nu talade hon om det som hon inte ville eller kunde tala om förra gången. Jag blev berörd och är nöjd. Men jag förstår på kommentarerna på Sommars Facebooksida att andra är besvikna eftersom det handlade för lite om idrotten och framgångarna. Vi är olika.