Det här är väckarklockan.

Det är mig hon väcker och det är ut hon ska. Inget gos i sängen. Ut. Jag får masa mig upp och tungt gå nerför trappan och släppa ut henne i mörkret och regnet. Om jag låter bli att kolla klockan och går och lägger mig och blundar igen så kan det ibland, vissa lyckliga mornar, hända att jag somnar om. Men för det mesta ligger jag här och ångrar att jag la mig så sent.

När det är lov somnar ljuvlige, pratglade sjuåringen sent. Det får mamman att vara vaken extra länge för att få del av stillheten. Att vara vaken extra länge är en dålig idé när det är svårt att sova länge om morgnarna. Men den senaste tiden har jag lyckats med det då och då. Dels har första väckarklockan varit på jullov några dagar. Dels har andra väckarklockan jullov i kroppen och sover länge, vilket kan få mig att försöka och ibland lyckas somna om en stund till också.

Det brukar räcka och bli över med sju timmars sömn för den friska Cecilia, men den nya Cecilia är outvilad hur mycket hon än sover så då känns varje extra kvart viktig. Och när morgnarna inte bjuder sömn så lätt borde jag skärpa mig och somna tidigare om kvällarna. Inte som igår, trots extra trötthet efter mysigt musikcafé i kyrkan på kvällen, ligga och iPhonejoxa och skriva dikter till ett på natten. Ikväll får jag göra som Pippi Långstrump. Säga åt mig själv på skarpen.

Andra väckarklockan sover än. Men inte i min säng numera. Tiden går. På många sätt.