Det är ibland så svårt att se att nåt spelar roll. I världen. I tron. I sjukstugeskrivandet. I värkande ynkedomskropp.
När det gör så vansinnigt ont av nack(-axel-arm-hand)spärr att det inte gått att ligga ner (om än sova lite sittande) på nästan två dygn, och ens kroniska sjukdom egentligen kräver ständigt horisontalläge, är det svårt.
När bönesvaren tycks obefintliga…
När ännu en väns stora födelsedagsfest varit omöjlig att delta i…
När spammen i inkorgen är tjugo gånger fler än omtankeshälsningarna…
När den roman som varit nästan klar i många år kanske aldrig kommer bli skriven…
När jag talar högt om Gud men Gud själv är så tyst…
Då är det svårt att se vad som spelar roll utöver relationerna till de älskade. Vilket är stort – men inte nog.
Dagens tevegudstjänst från Biskopsgårdens kyrka hjälper till att hitta frön till spelarollet. Inklusive den dikt som lästes och som jag klistrar in under ökenpärlan. Oväntad poet. För mycket öken hos poeten som är jag. Som fortsätter med fastepärlor men längtar kroppens påskdag.
Det är lite för svårt nu. Och jag skulle önska att redan fådd medicin och redan bedda böner skulle hjälpa istället för att värken ska tvinga mig till än fler sjukvårdsutflykter.
Detta var också väldigt svårt att skriva med den enda fungerande handen och suddig blick.
Spelar roll?
“Jorden är en sådan plats”
Vi har ibland svårt att se,
allt verkar så betydelselöst.
Jorden är just en sådan plats
där saker kan verka
så betydelselösa.
Vi står ibland och svamlar
att nästan ingenting
verkar spela någon roll.
Så är det inte.
Allting spelar roll.
Allting gills, allting räknas.
Hortensior i trädgården
ska till exempel gärna täckas över
med lite torra löv
när vintern kommer,
man undrar
vad det ska hjälpa?
Men så svalt är det
tydligen i jorden
att till och med
några gamla torra löv
kan värma.
Om man ramlar i havet
under kalla årstider,
till exempel från en båt,
så ska man inte ta av sig kläderna
för att kunna simma bättre,
för så kallt är det i havet
att till och med våta kläder värmer,
de som annars skulle kyla dig.
Och om man råkar ringa fel
och den som svarar
drar på sina ord som för
att uppehålla en lite
ska man gärna prata en stund,
för om det är det enda samtalet på
hela veckan så kan även en
felringning räknas.
För allting räknas.
Jorden är en sådan plats
där allting räknas.
(Fredrik Lindström)
Önskar att jag kunde bära dig – önskar att jag kunde få feber och smärta att försvinna – önskar att jag kunde få alla dina önskningar att gå i uppfyllelse. För det känns futtigt att stå vid sidan och inte kunna göra något – annat än att önska. Kram!
Tack kära vännen! Det kommer bättre dagar. Snart hoppas jag. Även om det förstås finns oro för hur kroppen ska klara ickevilan. Kramar
Det var onekligen en oväntad poet!
Alltså, det är svårt, det här med tro. Jag har ju varit på åland över helgen, i morse var jag ute och sprang (ja, orättvisan i detta) och då passade jag på att titta i i världens kanske minsta kapell, som jag såg ifrån badhuset igår (orättvisan även i detta). Det var något större än en friggebod och stod längst ut på en brygga. Grå plankväggar, några små fönster. Inuti, några plankor på bockar att sitta på, en tovad ullmatta, en dopfunt av en urgröpt rot. ”Här vill jag gifta mig”, tänkte jag som redan är gift. (I ett marginellt större kapell.)
Kan man gifta sig i kyrkan två gånger? Får man ge upp, när man lovat att vilja vara med nån alltid? Varför blev allt så svårt i mitt liv? Minns en högmässa där Louise Linder pratade om hur inget blir som man tänkt sig, hur jag satt i bänkraden bland tusen andra (det var på 1 advent ) och grinade som ett stuprör.
Alla bär vi våra ok. Eller säger man kors? Kanske beror det på vem man är. Och jag är så trött på mitt. Men jag har ju ändå ett val, även om det känns som pest eller kolera. Din golgatavandring är nog tyngre än de flestas, Cecilia. Men tänk, du bor precis vid havet. Det hade alltid kunnat vara värre. (Och oändligt mycket bättre.)
Stor filosofisk kram från Anka
Ja, du har ditt att bära – och jag är oerhört lyckligt lottad ifråga om livskamrat och trygga framtidsutsikter tillsammans. Det skulle förstås vara värre att ha alla oken samtidigt. Och väldigt skönt med färre ok. Fördelen med att inte kunna ligga är att jag ser havsutsikten desto mer när jag vankar med värk. Kram i retur
Förr kastade jag kylande snöbollar, nu känns en vetekudde samt massör mer lämpligt att hysta iväg till Ekhemmanet. Plus lite superlim till hoppkrukan. Amos, som jag sparat till dig, är hopplöst försvunnen, mannen misstänker att han råkat bära iväg den till insamlingen. 🙁
Smärtlindrande kram, mm
Tack för tanken om Amos, och att kasta massörer. 🙂 Vetevärmare sände en annan vän hit. Det enda som lindrar just nu… Kram
Kroppens påskdag. Vilket härligt uttryck! Ja, som jag längtar. För min skull, för din och för alla andra som är fast i öknen…
(Tittade på gudstjänsten och fick syn på en bekant. Så det kan gå!)
Nån dag ska den påskdagen få komma! Härligt med bekant. Mysig kyrka verkade det vara.