I förra veckans Radiopsykologen berättade en mamma om smärtan att ha ett barn som har fastnat i missbruk. Det var flera saker i samtalet som stannade kvar, eftersom det sa så mycket om hur svårt det är att bli mött på ett bra sätt i sin smärta. Det handlade om alla frågor som är så välmenta men gör så ont för att de river upp och oförberett ställer krav på svar om det som är det svåraste. Sen berörde samtalet detta om att ständigt få höra att du är stark, när du är mitt i en kamp som inte lämnar några utvägar. En kamp som kräver att du uthärdar fastän du inget hellre vill än att slippa. Jag tror också det är av välmening som människor säger ”du är så stark!”. Ett försök att berömma och bekräfta den som kämpar. Men istället för bekräftelse kan det klinga som något helt annat i den kämpandes öron. Som ett förminskande av kampen, som ett tecken på att den svaga, gråtande lilla personen som vi gömmer under rustningen inte är välkommen fram.
Vi är många som blir mer sårade än bekräftade när vi kallas starka. Det blev tydligt när jag skrev en liten mening och postade den på min författarsida igår. Nu när det inte ens har gått ett dygn har den delats över 80 gånger och setts av nästan 10.000 personer! En enkel liten fras. Som berörde många.
Många av dem som har delat bilden har skrivit sånt som ”På pricken!”, ”spot on” eller ”Precis så!”. En bekräftelse på att vi, trots att vi är unika och lever unika liv, kan dela så många upplevelser. Och jag själv fick bekräftelse så det visslade om det (även om jag inte signerar små ”citat” med mitt namn). Bekräftelse på att jag gör avtryck och kan förmedla sånt som har betydelse för andra. Däri ligger inte mitt värde, men det ger en ovärderlig känsla av mening. Därför gläds jag åt statistikraketer som den här.
Jag har inte tänkt på att det kan mottas på det sättet, svårt verkligen. Jag säger om mig själv att jag är stark. Har fått höra så mycket att jag är svag, att det är därför jag blir sjuk. Känner tvärtom, att jag har styrka istället. Blir själv uppmuntrad när någon säger att jag har styrka.
Men detta visar ju bara på att det är så viktigt att känna in hur en människa mår eller har det innan man säger något. En del behöver höra att dom är starka, andra blir bara enormt stressade av det. Det kanske skiljer sig från tid till tid också.
Tänkvärt, bra att du tar upp det❤️
Åh, vad intressant Mireille! Du hjälper mig att fundera vidare, och jag tänker att det kanske handlar om vad andra sätter för etiketter på en. Om de inte stämmer med hur jag ser på min egen situation så blir det en krock. Och krockar kan göra ont. Det måste vara så tungt att bli kallad svag, så i det perspektivet förstår jag att stark har en helt annan klang. Särskilt när du själv känner dig stark och blir speglad i det. Det är väl när nån håller upp en spegel som inte skildrar verkligheten som det känns tungt.
Åh, vad kul att så många har delat och gillat och läst! Heja heja! 🙂
❤️
Och lite blir man stark, av att uthärda, när man måste. Kan du inte skriva ett inlägg om vad man kan säga? Jag fick plötsligt mycket tungt i närheten, och orden är som bortblåsta… jag såg din fina kommentar på min blogg, men jag kom åt nån knapp för nu ser jag den inte på mobilen. men jag säger tack här! Är det ok om jag skickar en vänförfågan till dig förresten?
Ledsen att det tunga hopar sig omkring dig. Tack för uppslaget! Jag har skrivit nåt sånt inlägg förut, på temat tröst. Kanske ska leta rätt på det.
Om du menar lägga till på FB så är svaret ja. Men just nu är jag out of FB till påsk, minst. Så om du inte får nåt svar så vet du varför. 🙂
Jag ser inte heller min kommentar hos dig nu. Bra att båda såg den en gång iaf!
Ja, det är verkligen så olika! Och jag förstår verkligen hur du menar. Och alltför ofta har folk inte lyssnat innan dom bekräftar, då hjälper ju inga ord. Tänk om folk skulle fråga mer, kanske till om med säga ”jag tycker du är stark, men hur känner du?” Eller ”vad skulle få dig bekräftad, något jag ska tänka på vad jag säger?” Tänker återigen på artikeln som jag bloggade om, den som inte finns online än, fr -92, det var en ruta med i den med rubrikerna ”Hur andra kan vara till hjälp: Vad man inte bör säga och göra” samt ”Vad man bör säga och göra”(till ME-sjuka) Och det känns verkligen som att folk behöver små manualer ibland. Brukar hänvisa till den när någon envisas med att ’uppmuntra’ på sitt sätt men som kan bryta ner mer än bygga upp.
Och just det, wow på så många delningar!!
Jag tror absolut vi behöver prata, och skriva, mer om sånt här. Alltför ofta stannar människor vid att det är intentionen som räknas istället för att reflektera på det egna sättet att fråga och tycka om andras liv. Jag har sannolikt områden där jag saknar förståelse och klampar på med frågor som kan göra ont. Vi behöver lära oss av varandra.
Jag tänker att orden ”vad du är stark” i olika samanhang och från olika personer kan vara så olika. Ibland det därsom ger bekräftelse och bär en att orka vidare och ibland det som du beskriver här i bloggen.
Beroende på HUR de sägs.
Ja, så är det ju med det mesta. Att samma ord kan landa fel eller väl. Jag är nog färgad av samtal med (mig själv och andra) människor i djup sorg, där så många fått höra att de är så starka som klarar det. Och inte kunnat förstå vad annat de skulle göra än att genomleva det…
Ja det är ju det. Att det kan landa olika beroende på… Och för att det ska landa rätt behöver man klara att vara både närvarandem och att lyssna in situationen. Inte alltid det lättadte. Jag accocierat till frågan hur är det/hur mår du? 😉
Det är nog det som du skriver, Att om man minns innanatt somligt inte ger val, så kan det vara skillnaden mellan hur det framförs och hur det sen landar…
Och tänker på en komentar jag brukar få ”Du gör det bra”. (Oftare från folk som inte ser mig så ofta när jag inte har fasaden uppe…) Vadå bra. Jag har ju inget att välja på, å allt syns ju inte utanpå. Har ännu aldrig hänt att jag sagt det jag ofta tänker i de situationerna… Tror inte heller det vore så klokt.
Roligt med raketen! viktiga ord. Samtidigt som jag också tror att det beror på var i fasen av bearbetning man är själv också. Precis som du säger ibland kan man känna sig nästan stött istället, för man MÅSTE orka vare sig man vill eller ej, andra gånger kan man ha passerat fasen och kanske se ordet med andra ögon. Jag tror det beror helt var man är.
Som en person jag känner som är döende. Det är ju ingen ide eller ens bra att fråga hur hen mår, med de etablerade svar man förväntar sig. Hen vet, vi vet att det är oåterkalleligt, det är bara fråga om när. Då är det svårt att hitta något att säga för att inte bli pinsamt knäpptyst i stället så hen får en känsla att man ringaktar saker heller. För det gör man ju inte. Samtidigt som man inte vill tycka översynd om och bara krama jämt heller.
Så det är väldigt svår balansgång.
Så det blir ändå ibland mest banaliteter eller floskler typ jasså du är på väg till tvättstugan(möts ute) etc. Då man inte är nära vän utan bara granne och bekant.
Nu ligger den och skramlar. Du känner igen mig o barnen på bilden. Ingen brådska <3