Visst är det väl så att Sverige är bäst i världen på föräldraskap? Vi vill gärna framhålla det, och en rapport från Unicef för några år sen genererade mängder av stolta tidningsrubriker i stil med: Sverige är bäst i världen på att ta hand om barn. Visst är det fantastiskt att Sverige når upp till alla dessa kriterier, och visst är den svenska föräldraledigheten ett föredöme när det gäller att grunda för bra relationer mellan barn och föräldrar.
Men (för nu kommer förstås ett men) jag får allt oftare känslan av att vi slår oss till ro med att de svenska värderingarna är de enda rätta. Svenskt kött är bra kött. Svenska idéer är bra idéer. Bara för att det är svenskt.
Vi lever upp till Unicefs kriterier, men hur vet vi att svenska barn mår bättre än andra? Det finns rapporter som visar på att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Sverige – bäst i världen för barn?
Den här uppståndelsen kring Carolas adoption och föräldraskap har väckt gamla funderingar till liv, och jag undrar om det i nåt utomnordiskt land skulle ha uppstått en sån debatt. Där hårvård beskrivs som övergrepp.
I Kenya blev det så tydligt att de svenska adoptivföräldrarna är fokuserade på anknytning på ett helt annat sätt än föräldrar från andra länder. Jag tycker det är intressant med anknytningsteori och tror som bekant mycket på närhet, ändå så kan det stå mig upp i halsen ibland. Mycket förenklat: hos vissa (enligt mig lätt anknytningsfanatiska) verkar det anses som dåligt föräldraskap att bära sitt barn på axlarna istället för i bärsele. Svenska föräldrar förfasade sig över att holländska familjer efter någon månad kunde sätta sina adopterade barn i holländska förskolan några timmar om dagen. I vissa fall höll jag med, i andra inte. För jag tror att det är individuellt vad barnet mår bra av. Och att göra på nåt annat sätt än det svenska, eller egna, sättet behöver inte betyda att det är ett dåligt sätt.
Det skulle vara intressant att läsa en studie över hur barn mår, hur trygga och anknutna de är i olika länder. Både födda och fådda barn. Om det är så att barn i länder med minimal föräldraledighet, barnflickor och andra anknytningsideal mår mycket sämre så kanske jag ändrar mig. Då kanske jag kan gå med på att Sverige är, inte bäst, men åtminstone långt framme.
En svensk idé, som finns i motsatta diket från bärselevurmen, är tanken att barn ska sova i egen säng. Jag tror inte på det. Fastän mitt tålamod och sömnbehov ibland fått mig att önska att femminutersmetoden var en strålande idé så tycker jag inte det. Det är bra att ha en egen säng och (när tid är) lära sig somna i den. Med sällskap om det behövs för att det ska kännas bra. Och så länge barnen vill ska de, fastän man ibland kan storkna av obekvämlighet, få komma till föräldrasängen om natten. Lite bekvämare blir det om man rustar med ett extra täcke. Och eftersom det var länge sen storasyster kom till vår säng tror jag det är stor chans att vi inte kommer ha en tonårskille liggande mellan oss om tio år.
Själv ligger jag i soffan igen. Det kostade på att vara på tvåkilometersprommis igår. Huvudvärk och högre temp. Men det var det värt.
Skulle verkligen vara intressant att läsa om anknytning och hur barn mår i olika länder.
Jag håller så med dig, Cecilia! Vi tror gärna att vi här i Sverige är världens medelpunkt, att allt vi gör är rätt och att alla andra borde göra som vi. När man reser till andra delar av världen så får man lite perspektiv. Jag tror att anknytning kan byggas på fler sätt än ett och att man får många chanser att jobba med den, på olika sätt.
Bra inlägg i rättan tid!
Ju mera kunskap, desto mera osäkerhet, så tror jag… Onekligen intressanta tankar! Min italienska brevvän är sååå familjekär och bor, med sin man och barn, i samma hus som föräldrarna. Skulle vara intressant att höra hennes syn på anknytning så det ska jag fråga nästa gång!
Visst är det så. Vi är självcentrerade på ett märkligt vis, och tror lätt att andra länder inte alls tar beslut ”etiskt” – vi tror helt absurt att de bara inte tänkt alls… inte tänkt och kommit till en annan slutsats liksom…
Om du vill och har lust finns det en utmaning hos mig
Åh Cecilia vad jag håller med dig! Framförallt förstår jag inte hur folk INTE kan vilja ha sina barn i sängen! (Men det får man inte säga högt…) Jag och Martin bävar för den dag då Elsa ska flytta till egen säng (alldeles bredvid).
Många kramar!
Tack för alla sköna kommentarer!
Det går upp för mig att jag själv är som Sverige. För att citera Hedda ovan så inbillar jag mig rätt ofta att mitt sätt att göra och tänka är det objektivt riktiga. Därför är det nyttigt att se att man kan göra olika och tycka olika – och att reflektera över det hjälper mig förhoppningsvis att hantera att det finns många andra sätt att göra och tycka och värdera än just mina.
Det känns bekant det där, bara byt ut Sverige mot Finland! Vissa saker är annorlunda på den här sidan om pölen, men många saker är lika och man får alltid höra ”det är en lottovinst att vara född i Finland”. Som om det här skulle vara paradiset på jorden och dom finländska (nordiska?) normerna är dom enda rätta. Jag saknar att vara utlänning kan jag berätta! Det var mycket lättare att hålla på sina egna gränser och principer när man sågs som en utlänning, för då fick man hitta på sina egna grejer – ingen skillnad vilka konstigheter vi hittade på så kunde vi skylla allt på att vi var från Finland! och då flyttade vi inte ens längre bort än Danmark. Men när man räknas som en i gänget, då finns det plötsligt en massa förväntningar på en, ”svenskhet” eller ”finskhet” eller ”finlandssvenskhet”.
Jag tror också att barnen ska få sova med föräldrarna om dom vill det. Om jag inte minns fel så kom både du och din lillasyster smygandes om natten långt upp i åren. Lillasyster var nog den som gjorde det längst och var jätteglad när pappa var borta för då kunde hon ligga i hans säng.