Familjen och ett extra barn har åkt iväg till Sundsvalls fantastiska, stolta och sprudlande nationaldagsfirande. Jag är hemma med feber och tigerrandig katt och får minnas fjolårets soliga sjätte juni.

Barnen var klädda i färger för dagen och när vi kom hem ville lilleman bli fotad med flaggan. Den här bilden vann jag ett par trisslotter med. Jag tycker om den. Det här är mitt Sverige.

Sedan ifjol har jag planerat för årets Nationaldag och sett fram emot att Adoptionscentrum skulle finnas med i vimlet, samla in pengar till Världens Barn och synas som adoptivfamiljer och glada nationaldagsfirare. Nu har jag bara kunnat hålla i trådarna via telefon och mejl, men idag får andra göra det jag med glädje skulle ha gjort, t ex berättat om adoption för den som vill veta och sålt popcorn för föräldralösa barn.

Jag gråter lite just nu. Men det är för att jag är så berörd av att lyssna på Glada Hudik-teaterns makalösa tolkning av Kents fina låt Sverige.

En tiger som skäms. Ändå är jag så glad att leva just här. För också här vågar både tigrar och möss ibland ställa sig upp för det goda. Ställa sig upp, utan att skämmas, för ett land fullt av färger och tolerans.

Vi är inte framme än, men vi kan alla bidra på vägen dit. Och det finns så många mer kraftfulla sätt än att klicka gilla på en söt bild. Kommer du att tänka på något sätt?