När jag är vid gott mod är jag mer tolerant med att andra gör andra val och har andra värderingar än jag själv. Då kan jag, inte alltid men åtminstone oftare tänka ”jahapp, så kan man också resonera” och gå vidare till nästa tanke. Men ju mer trött, stressad eller låg jag är, desto mer svartvit blir min egen blick. En oönskad synförändring. Det gäller i större utsträckning på Facebook, där det tydligare än i vanlig kommunikation märks när andra tänker annorlunda. Eller kanske snarare att jag tänker annorlunda…

Som det faktum att över elvatusen människor klickar gilla på en sån här mening.

Bilden hör hemma på en sida som kallas ”Vackra ord och citat”. I min värld är det varken vackert eller ett citat. Bara en mening liksom, och jag känner mig lika lite angelägen att gilla en sån mening som en sån här:

Kanske jag skulle testa att lägga ut den på Fejjan för att se hur många gillningar den fick. Nä, jag skulle bara bli än mer trött och intolerant. Som tjejen som la ut en bild på sin vanliga, normalkurviga kropp och fick över 70.000 gillningar och mängder av brev. I en intervju, och på sin blogg beskrev denna Linda-Marie det sorgliga i att en sån här bild på en vanlig människokropp är så ovanlig att den ger sån enorm uppmärksamhet. I vissa fall skulle en synförändring vara välkommen.

Det är något annat också. En ovilja mot att okynnesgilla. Därför gillar jag hellre det som sticker ut eller bränner till. Och gärna säger något om det som finns under ytan. Jag kanske hade gillat några såna här rader. Om någon annan hade skrivit dem. Om det inte just denna stund hade varit alldeles för sant.