För femton år sen låg jag på sjukhus. Livet var för alltid förändrat. Fördjupat. Förbättrat. Förunderligt fantastiskt. Efter många år av längtan hade miraklet skett. En flicka var född. Vårt första längtansbarn.

Jag tycker så mycket om den här bilden som en berörd far tog när han just blivit far. Och tacksamheten över att vara två föräldrar som håller ihop väcks igen. När nyheten om skilsmässor poppar upp, sällan bland de närmare vännerna men då och då bland de ytligt bekanta, är det något som ruskas om i mig. En sorg över förlorat hopp, en rädsla för hur det skulle kännas att förlora kärleken. Också om nya kärlekar kommer in så anar jag att något går sönder inom en när relationer brister.

Vi har får familj. Den som syns i den kenyanska stenstatyn på köksbordet. Det finns sprickor men den håller ihop. På köksbordet ligger också halsbanden som lillebror prydde sig med imorse när han skulle gratulera sin högt älskade storasyster. Armbanden fick följa med till skolan, men halsbanden får vara hemma. För att det finns en fara med långa halsband när man leker. En fara som påminner om det dyra priset vi får betala för kärleken: risken att förlora.