En julklapp som blev en juliklapp: biljetter till Malena Ernman i Dalhalla i lördags. Jag var där. Jag var nära. Hur underbart var inte det. (För att citera en annan fantastisk kvinna jag älskar att höra sjunga.) 

Jag var där. Sjukdomen är en aning lindrigare denna sommar än de två senaste, och det är möjligt att sitta (i rullstol med lifesaving nackstöd) på konsert i flera timmar utan att bli försämrad i dagar eller veckor efteråt. Hur underbart är inte det. 

Malena Ernman är en fantastisk liveartist. Jag hade aldrig hört henne så förr, men har tyckt mycket om det jag sett och hört av henne. Både ifråga om musik och människosyn. Detsamma gäller gästartisten. Ni ser namnet va? Sarah Dawn Finer. Jag trillar dit hela tiden fastän jag med jämna mellanrum bestämmer mig för att sluta vara så barnsligt förälskad i henne (som artist, när det gäller annan kärlek är det maken sedan 24 år och 9 dagar som har mitt hjärta). Jag upptäckte Sarahs storhet sent. Först med den svenska plattan som kom det år jag blev sjuk och fullkomligt knockade mig. Eller tvärtom. Musiken bar mig genom gråtfeber och oro. Så nej, jag kan nog inte släppa den förälskelsen. 

Och dessa två mäktiga personer och röster på samma scen, det var magiskt! Jag är så tacksam att ha varit där. En karamell att suga på ända fram till jul.