Det blir glesare mellan blogginläggen. Ont om ord. Tappad mening. Absolut inte livets mening. Sjuk eller frisk tvivlar jag aldrig på livets mening, men vissa stunder på min mening som soffliggare och allt oftare meningen med skrivandet. Det som jag ägnar mig åt här. Och dikterna. Statusraderna.
En sån här text kan förefalla som ett fiskande efter bekräftelse. Det är det inte. Det är ett resonerande med mig själv, återigen, om det är dags att sätta punkt för den här bloggen. Jag började blogga för att jag blev tillfrågad av Villhabarn. Och sa ja för att jag (blev smickrad förstås och för att jag) såg det som en chans att hålla barnlängtansfrågorna levande och nå ut med min barnlängtansroman som hade svårt att bli synlig i bruset av böcker, författare och riktiga förlag. Hade och har. Nu finns boken att köpa på alla internetbokhandlar, men det är så glest i försäljningsstatistiken att det är dags att inse att det kan vara dags att jag lämnar Väntrum bakom mig och slutar leva på gamla meriter. Även när nya meriter saknas kan de gamla ha ett bäst-före-datum. Och bloggen Cecilia summerar börjar lukta lite gammal. Det jag ägnar min, nu mycket begränsade, kraft åt behöver ha ett tydligt syfte – och nu ser jag inte syftet med den här bloggen.
Kanske ska jag göra som Virginia Woolf, lägga min kraft på att mödosamt skriva en mening i taget. Tills det blir en bok. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv.” Men till skillnad från Virginia ska jag inte tappa hoppet om livet.
Jag ser Timmarna igen. Filmmusiken av Philip Glass lyssnar jag på nästan varje dag. Den musiken hade flyttat in i min kropp redan innan jag såg The hours första gången. Det var en magisk upplevelse att se filmen när den suggestiva filmmusiken redan var ett med mig. Musik är sannerligen en av meningarna med livet.
<3
Lycka till med nya syftet, önskar att du kommer fram till något som ger ny mening och även kraft! Modigt av dig att inventera och reflektera, det är lätt att bara köra på ibland. Kanske är stigen där borta, eller fyrfiliga motorvägen nästa val…
Kram, mm
tänker ändå att din blogg fyller en mening, det ger oss som läser inblick i ditt liv och får oss att lyfta blicken och se hur olika våra liv kan gestalta sig. Den vittnar om din tro oxå i en mycket svår sitution och hur du genom virrvarret söker dig fram. Själv skriver jag inte de dagar jag inte orkar men kommer igen. Jag önskar för min egen egoistiska skull att du fortsätter att skriva då din blogg är ena av tre jag kollar varje dag. Dina små kärnfriska rader och bilder lyfter oxå, förundras över din gåva varje gång o tackar Gud.
Kramar o böner. Tänder ett ljus för dig
Det kommer att bli lite tystare om du tystnar, men var sak har sin tid och plats.
Vackraste du ♡
Jag kommer sakna dina ord här om du lägger ner, men blogga gör man ju för sin egen skull och för att det ger en någonting. Om inte? Så ta en paus. Kort, lång eller mittemellan. Jag kan vänta <3
Jag vill inte binda dig till något som du själv inte vill.
Ändå gråter jag så jag knappt ser att skriva nu.
Din blogg är en stor del av mitt liv.
Tusen kramar
Jag kan så väl förstå att du behöver din kraft till annat än att blogga! Ibland måste man utvördera och prioritera om. Jag är glad över att ha ”mött” dig på detta sätt och hoppas att du med tiden får mer kraft igen. Kram!
Tycker så mycket om dina ord. De är så …….äkta och…… Hm, jag vet inte men de går rakt in i hjärtat. Jag finns här på bloggen om du fortsätter och om inte är jag glad att jag har dig nära på andra håll. Kram min vän.
TACK, TACK, TACK ni fantastiska! Era ord värmer och bär. Och jag fortsätter känna efter. Stor kram
Jag tror att fast du skulle blogga bara då du verkligen känner för det finns ändå läsarna kvar. Kanske du inte behöver bestämma dig. Bara känna in en dag i taget. Du finns kvar i min lista oberoende, ifall det betyder nåt lite i alla fall 🙂 Kram kära cybervän, och wordfeudvän, och bloggvän och kanske nån dag en riktigt face-to-facevän.
Det ser jag fram emot Sandra! Jag skulle önska att du och Ninette kunde sätta er på en färja och komma hit!
Tack! Jag får brottas med mina principer för att tycka det är OK att skriva bara då och då. Om det går veckor mellan inläggen är det inte riktigt en levande blogg i mina ögon, utan snarare en ouppdaterad hemsida. Intressant kanske, men inaktuell. Och en sån har jag redan. 😉