TGIF brukar de som är mer framåt än jag ibland skriva. Men jag drar till med TGIL idag. Thak God It´s Luciaday!
För det är en skön dag. Arbetsdag men flexförkortad eftersom förskolan bjöd på luciatåg på eftermiddagen.Och även under arbetsdagen bjöds det på lussebulle och barnasång, och något som av kommundirektören presenterades som att julevangeliet skulle läsas. Det blev det, men med en sundsvallsk och modern tappning. Väldigt roligt, och jag tackade Gud också där över att alla dessa människor känner till julevangeliet så väl att skratten landade där de skulle. Undrar hur det ser ut om tio år. Kommer det då att vara väl känt vad ”Och det hände sig vid den tiden…” står för?

Jag leker fredag och sitter just nu vid köksbordet till stearinljusens sken, diskmaskinens surr och julmusik. Och jag upptäcker just nu att man kan publicera sin Spotifylista! Häftigt!
Älskade familjen är ett par hundra meter bort och besöker Svartviks skolas luciafirande med marknad och lussande utomhus. Särskilt glad är jag över att Mr Mammig kunde tänka sig 45 minuter utan mig. Mammighet kan vara både skön bekräftelse och slags skavande boja för en mor. Men en välkommen boja när jag betänker alternativet. Häromdagen såg jag bonusprogrammet av Drömmen om ett barn. Det blev tårar över hur fint Renée Nyberg beskrev sina känslor kring progamserien och de par som bjudit in henne och tittarna i sin längtan. Det blev tårar och längtansglädje med Anna & Anders och Emilie & Anders. Och så blev det tårar när jag fick se en glimt av luciatåget som förärades släktingarna till Robert G Edwards för ett år sedan. En Nobelpristagare som jag har att tacka för att mitt liv är så rikt som det är. Utan hans forskning skulle vi inte ha haft vår flicka. Och inte vår pojke heller, eftersom tiden i den helvetiska och välsignade IVF-världen ledde till att adoptionen gav oss just honom.

Så jag tackar Gud och Robert G Edwards över ljusen kring mitt köksbord. Idag firade vi försenad Jamhuri Day och luciamys med något som i Kenya är billigare än korv: oxfilé.