Inte långt från där vi bor finns ett gammalt sågverk. Det som Vibeke Olsson gestaltat i sina fina romaner om Bricken. Jag tänker ofta på Bricken. På hur livet var här för dryga hundra år sen. När också barn måste arbeta för familjens uppehälle. När den som gick med feber eller förlorade en hand måste arbeta ändå.

Strax innan jag blev sjuk blev jag fotograferad av lokaltidniningen vid en gammal lagerbyggnad. Artikeln handlade om fastan, om att bryta mönster som binder en, om att finna stillhet i vardagen.

Imorse efter att ha kört lilla barnet till skolan tog jag mig dit igen. Tillbaka. Med bilen eftersom det krävs en frisk kropp för att kunna kalla sträckan för promenadavstånd. På den gamla bilden i telefonen låg snön på marken. Februari 2012. På dagens bild lyser höstsolen på glesa grästuvor. September 2013. Tiden går framåt, fastän den ibland tycks sträva bakåt. Kanske går den runt. Som en cirkel. Som armbandet som följde med mig tillbaka och som talar om livet. Som det var, som det är, och kanske – som det ska bli.