Svårt att ajfånblogga idag. Typsnittsbyte mitt i. [Nu redigerat….] Nån som vet om det finns nån app för WordPress?
En gammal vän på Facebook skrev i sin status ikväll om att det kan verka uppkäftigt att vara tacksam och lycklig, och just det har jag också tänkt på. Om tacksamhet sticker andra i ögonen. Jag tror det kan vara så. Att den som är sårad, lever i smärta, kan ha svårt att stå ut med andras lycka. Som den smärta det är för de allra flesta barnlösa att se ultraljudsbilder och lammskinnsbäbisar. Å andra sidan kan jag bli matt av att höra (live och på FB) människor uttala/skriva lyckorusiga eller dystra rapporter om sina idrottslag som om det vore familjemedlemmar. Utan att de brukar nämna glädje eller oro över den familj de faktiskt har.
Ja, nu är jag helt inkompetent när det gäller kärleken till idrott. Men den till en egen familj är jag så förundrad över att få uppleva dag efter dag att tacksamheten liksom sipprar ut av sig själv. Oavsett om andra storknar av den.
Jag känner också sån tacksamhet och glädje för våra barn.
Men den sorg som fanns under vår längtansperiod på 10 år finns också kvar som en del av mig. Liksom minnet av den oro vi levde under de första 6 1/2 år innan de barn vi tog hand om blev våra på riktigt.
Oron att mista sina älskade ungar är nog det värsta man kan leva under.
Det är ren tortyr
Som fosterhem är ju barnen bara till låns. Men vi fick vårdnaden till slut så nu vet vi att de får stanna. Långvarig längtan och oro sätter spår som aldrig går över…
Jag är glad för både barnens och er skull att ni fick varandra permanent, oj så många känslor som måste ha genomlevts innan det blev så….
Visst är det så att andras tacksamhet kan vara jobbig. Men man ska ändå inte vara rädd för att tala om att man är just det – tacksam. Den som har det tufft och som kanske har svårt att möta andra som är tacksamma, har inte ensamrätt på sina känslor. Är du tacksam – då ska du vara det! Det gläder i alla fall mig.
Och ja – det finns en jättebra app för wordpress. Sök på wordpress i appstore så ska du hitta den.
Tack Cece – för din hälsning och för tipset. Och för din blogg!
Jag kan känna att tacksamheten är skön, den där tacksamheten som kommer av att ingenting är givet men blev mig givet. Den kan jag liksom sola mig lite i. Den där självklara tron att allt *ska* vara givet har jag svårare för. Och min egen oförmåga att vara lycklig när jag borde är också svår, för att jag hade haft svårt för mig själv om det varit någon annan. Ibland blir jag tyst i flera dagar för att till och med jag har svårt att se det formulerat… Det enda som är jobbigare än att vilja skriva ”skärp dig och var glad sketans arsel” till någon annan är att vilja skriva det som kommentar till mig själv. Typ…
Oj så vackert formulerat: ”ingenting är givet men blev mig givet”.
Jag tror på att leva med känslorna som är, även om det kan tyckas att de ”borde” vara annorlunda. Och en stunds tystnad är kan nog emellanåt vara en nödändig strategi tills man landar igen…
Ja, det finns jag har en wordpress-app!
Jag har en utmaning till dig på min blogg! =)
Ja, jag laddade ner den efter Ceces tips. Ska testa den snart. Och har just kikat på utmaningen. Tack Märta!