Idag tänker jag på träd. På björkar. De kan bli 300 år gamla. Tänk vad de hinner se. Så många människor och tider de ger skugga, stöd, virke och trädkronsmusik. Tänk så erfarna mormödrar som står här på vår tomt. Med adressen Björkvägen.
Och så tänker jag på en hel del annat. Funderar, hoppas, tackar. Bland annat för en gåva jag fått idag, ett läsarbrev som gjorde verklig skillnad. När min roman kan beröra i nuet fastän orden nu är gamla känner jag mig nästan som en björk. En liten och skör, ganska nyplanterad -men som kan ge skugga åt en i taget. Välkommen.
Du är nog lite av en fjällbjörk – inte ngn liten nyplanterad utan en med dina år och erfarenheter. Älskar också träd. Stod i förra veckan på Astrid Lindgrens Näs och höll mina händer mot en av de månghundraåriga almarna. Mäktigt! Kram!
🙂 Jämfört med en 300-åring känner jag mig hyfsat nyplanterad. Men redan knotig och vindpinad!
Åh så mäktigt att krama Astrids alm!
Fin bild o fina tankar. Tack för dina ord hos mig.Det blev en fin begravning men nu är jag totalt slut. Kram
Tack! Förstår att det tog på krafterna…
Men åh så filosofiskt tänkt ❤ kring det skrivna ordet.. Fast tid har gått så är det så levande ännu!
Kram!
🙂
Ibland glimtar det till!