Nu duggar motionsuppmaningarna tätt. Det är nödvändigt att träna, att vara fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Förstås. Jag har aldrig tränat så mycket att jag förlorat massa kilon eller förändrats till det yttre på andra önskvärda sätt, men jag har rört på mig för att veta att min insida mår bra. Dessutom har motionen liksom skrivandet och ensamheten hjälpt mig att hålla stressen borta. Promenader och ett eller i bästa fall två Friskispass i veckan har varit det jag trivts bäst med. Nu har Friskiskortet legat oanvänt i plånboken ett drygt år, medan frikortet på landstinget har använts desto mer. Det är ledsamt förstås. Det var inte så här det skulle vara.

Författarförbundets medlemskort har också varit oanvänt under 2012, oj så jag hoppas få använda det vid Bokmässan i september.

Numera är motionen nästan obefintlig (om inte 200-meterspromenader räknas, och en och annan längre när viljan säger annat än förnuftet). På samma sidor där det står att man ska söka vård efter att ha haft feber i 4-5 dagar (jag väntade nog nästan fyra veckor) står det att man inte ska börja träna förrän man har varit feberfri ungefär en vecka. Som jag väntar på den veckan!

Nu går jag mina allra längsta promenader på sjukhuset. Långtifrånparkering och centralreception långt ifrån klinikerna är helt klart gjort för friska människor. Häromveckan hittade jag faktiskt en parkering nära entrén. Tack vare att någon hade felparkerat en rullstol. Jag klev ut och flyttade den och tog tacksamt platsen. Och behövde ”bara” gå en halv kilometer i sjukhuskorridorerna. O-Lean så det skvätter om det.