Ett leende vill inte lämna mina läppar. Något stort har blivit uppenbart för mig idag.

Ni vet den där romanen jag har skrivit? Den som för mig själv blev en bea:rbetning av den smärtsamma längtan efter graviditet och ännu ett nyfött barn. Det skrivande som på ett gudagivet sätt också har fått åtskilliga läsare att hitta både tro, hopp och en ny väg. Ni vet den romanen? Väntrum.
Idag började jag fundera på när jag egentligen skrev de första orden på den berättelsen. Jag letade i gamla dokument bland mejlen till mina skrivarkamrater och hittade det:

Jag började skriva min förlösande barnalängtansroman precis NIO MÅNADER innan vår son föddes!

Medan orden, karaktärerna och berättelsen växte i mig, växte vårt andra barn i en annan kvinnas livmoder. Just då var varken jag eller min man redo för adoption. Skrivandet hjälpte mig på vägen och beslutet landade sen, tveklöst och självklart, i oss båda under adoptionskursen. Den som vi gick senare under tiden som vår son växte i sitt första modersliv.

Det här är stort. Och som om det inte skulle räcka hittade jag också idag en gammal lapp i min kalender från 2005. Vår flicka, som för övrigt var den första i familjen att fatta sitt beslut om adoption, hade på en gudstjänst den sommaren gått med mig till bönekorgen och skrivit en lapp. En egen bön som jag sen antecknade och bar med mig. Vår sexåriga dotters bön lydde:
”FÖR AT VI SKA FÅ EN LILLEBROR”
Några månader senare blev han till. Hennes lillebror.

I söndags fick jag tillsammans med en bön ett bibelord.

”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”
Romarbrevet 8:28

Det är just det som jag har fått bekräftat idag. Ett budskap som hjälper mig att hanka mig fram som sjuk med stärkt hopp. Fastän jag, trots åtskilliga böner, fortfarande är oförklarligt febrig så hjälper den här sjukdomstiden mig att landa i min tro än mer. Jag blir allt mer viss om var mina gränser går. De naturläkemedel och alternativmediciner som i stor kärlek och omtanke erbjuds mig mot febern, säger jag nej till när de innehåller andliga perspektiv som konkurrerar med min kristna tro. För hur mycket hälsan än är värd så är den inte värd att offra min tro för. En fantastisk upptäckt som jag aldrig har ställts inför tidigare. Bara i teorin. Aldrig i skarpt läge. Idag blev skärpan än mer uppenbar. Fastän det kommer fortsätta att vara svårt och krångligt att leva vissa dagar så samverkar allt till det bästa. Jag tror det. Och fortsätter be för dig som inte kan än, men vill tro. Tack till er, flera av mina trogna läsare, som bett mig just om det. Det betyder så oerhört mycket att på nåt vis få vara ett verktyg för den Gud som jag vill leva nära men inte alltid ser hur.

Förr eller senare visar det sig hur allt hänger ihop. Hur dagar och år vävs ihop till liv. Vi kan kalla det Gud eller slump eller tur eller mening. Det spelar ingen roll vad nån annan kallar det. Idag stärker det mig med tillit, tro och uthållighet.