Jag läser som sagt Håkan Nesser (Styckerskan från Lilla Burma), och det ger mig så mycket av läsupplevelse att jag får lust att citera någon rad på ungefär var tredje sida. När jag fick en bok signerad av honom på Bokmässan 2010 sa jag något om att ”den här ser jag fram emot läsa” och han svarade att han hoppades att jag inte skulle bli besviken på berättelsen. Fortfarande idag är jag nöjd med mitt svar. Att berättelsen nästan inte spelar någon roll när språket är en sån njutning.

Det är sant. De Nesserska romanerna ger mig upplevelser långt bortom andra böcker. Där ord staplas på ord.

Idag är jag lycklig över en företeelse på Facebook och häpen över andra. Lycklig över FC:s fantastiska blogginlägg som handlar om att min roman gjort nån slags skillnad.

Häpen (igen) över att upphovsrätten verkar som bortblåst i det där vardagsrummet som heter Facebook. Vem som helst kan skriva vad som helst och låtsas att de själva har hittat på det. Den här roliga historien, i olika varianter, får mig att tänka på en scen i SOS – En segelsällskapsresa, där alla berättar samma historia med olika detaljer beroende på i vilken miljö den berättas.

Häpenheten handlar också om hur många hundratusen som gillar och delar vidare en sån här berättelse, eller ett kundbrev eller en halvrolig bild. Surt sa räven, som först spann som en katt över 24 gillningar på hennes dikt, och sedan surade lite över miljoner gillningar av fejkade minnessidor om i verkligheten levande kändisar.