Jag kan inte helt hålla mig ifrån webben. Vill dokumentera vad jag läser från den tid då det kunde gå två månaders brevskrivande mellan kontinenterna till att göra upp om när och hur man skulle kunna nå varandra på telefon.

Brev till min lillasyster 18 december 1989 (på hennes 16-årsdag)

….jag kanske ska berätta om vad vi eg. äter, för det är inte som hemma!! Först FRUKOSTEN då…det innebär alltid TE med pulvermjölk (fungerar bra!), ibland ”Lacto” (typ fil) men inte så ofta eftersom mejeriprod. kommer en gång i veckan till Masase och vi har ju ingen kyl eller frys. Vitt bröd är det enda som finns ute på landsbygden, men vissa dar har de inget i de små affärerna så då får vi baka scones. Pålägget är JORDNÖTSSMÖR och MARMELAD, alltid…eftersom vi inte kan förvara ost & smör. Tomat finns det dock ibland som tur är!
LUNCHEN är det stadiga målet då vi äter pasta, sadza, potatis eller ris (som är väldigt svårt att få tag på, utom om man är vit! Hm..) med grönsaker (kål, tomat, bönor) eller kött eller kyckling som vi får ha i Secondary Schools frys nu under lovet.
MIDDAGEN består ofta av te 6 bröd eller soppa, ägg och annat ”lätt”

Jag har alltid tänkt att anledningen till att jag varken är scout, har fjällvandrat eller tågluffat är att jag är så extremt bekväm. Det ligger en sanning i det. Hellre hotell än tält om jag får välja. Och det kan jag väl få efter en sån här Robinsonerfarenhet 😉 För jag har ju uppenbarligen inte helt varit utan spartanska äventyr i livet.

Det här läsandet är fantastiskt. Idag varvar jag skrivande med läsande och känner hur det ena får kraft och färg av det andra. Adrenalinkick. Och fredag är det också! Tjohoo!

Bilden är hämtad från vår kenyablogg, den första erfarenheten av bloggvärlden. Just den här maten blev vi bjudna på när vi besökte vår vän Carols projekt Jukumu Letu där barn som bor i slummen får chans att gå i skola och äta mat under dagarna, och få god omvårdnad istället för att vara ensamma i en riskfylld vardag när deras vårdnadshavare (ofta har de förlorat sina föräldrar) jobbar eller söker jobb. Vi träffade Carol, som var den som förde Ambros talan i domstolsprocessen (till vår fördel 🙂 ), när vi var på semester i Kenya för snart ett år sedan. Nu saknar jag henne.