Det är som att mina ord inte räcker. Inte vill komma på pränt. Inte orkar ta sig från tanke till tangent. Inte når över kanten.

Vila. Bli gratulerad. Vila. Besök på arbetsplatsen. Vila. Sjukhustur. Vila. Tvättmaskin. Vila. Restaurangmiddag. Vila. Symptomanalys. Vila. Laga mat. Vila. Svara telefon. Vila. Skjutsa barn. Vila.

Veckans aktiviteter så långt. Och ändå. Livsglädje, tacksamhet och krackelerat hopp finns där blandat med febern, även om orden sviker. Min febertrötthet byts numera mot korta stunder av verklig ork. Huvudet är ofta lättare än det varit. Min sjukdom, fastän den binder mig, är så mycket uthärdligare än mycket annan sjukdom. Sån som bryter ner kroppar och familjer och aldrig mer ska ge plats för friskheten.

Kristian Gidlund har somnat in. Han som kunde sätta ord på just sån sjukdom är nu utan ord. Och ändå stannar orden kvar. Dem han skrivit på bloggen I kroppen min. Dem han talat i teve och radio. Han var en person som gjorde avtryck och som är saknad av många som följt honom. Det är få av oss som blir offentliga på det sättet, men jag tror att vi alla har chans att bli människor som gör avtryck i någon annans liv. Om vi vågar visa varandra vilka vi är.