En vårvinterdag för femton år sedan gick jag och en vän på promenad i Uppsala, bärandes på våra rätt så nyfödda juveler. Jag minns den dagen så tydligt. Hur vi fnissade åt servitrisen på kinarestaurangen som trodde att våra döttrar behövde barnstolar. De var ju så små! Senare visade det sig att barnstolslivet inte alls var långt borta. Tiden går fort som bekant. Barn växer upp.
Nu är min första juvel femton år och sitter intill mig på tågsätet. Vi har varit på en utflykt. Fått en unik musikupplevelse som tog andan ur oss båda. Den kommer ta kraften ur mig i många dagar, men det får det vara värt. Detta hade jag aldrig velat vara utan. Konsertlycka och mys med en fantastisk ung kvinna. Min dotter.
Jag har inte burit henne i bärsele. Hon har burit mig i omsorg. Månat om min vila. Vid ett tillfälle sa hon: ”Duktigt, du tog dig ända hit!” och pekade på skylten på väggen som visade just det.
Men nån kexchoklad blev det inte eftersom mitt 2014 hittills varit ett glutenfritt år. Ett experimentellt hälsotest, som hittills gått smärtfritt men inte lett till någon förbättring.
Det är en glädje även att se barnen växa upp och mogna.
Glad att du och din dotter kunde genomföra denna resa.
Och ha det fint tillsammans.
Många kramar
Tack! Ja, det är en otrolig glädje! <3
Vilket underbart kort. Tänk om jag förstått hur rätt mamma hade när hon sa att tiden går så fort. Tacksam för att resan till A-V lärt mig att uppskatta varje sekund mer än innan.
<3
KRam!
Skrämmande fort! Jag kan fortfarande efter femton år titta på E och förundras över att hon kom, och hisna över att alla vägar ledde till att A blev vår.
Kram
Vilken fin bild på er! Tiden går verkligen fort.
Tack! Ja, det gör den!
Vilken härlig bild och härligt inlägg! Söndagskram till er härifrån!
🙂 Tack och kram tillbaka!