För ett tag sen packade jag en enkel fikakasse innan jag hämtade gossen på skolan. Vi åkte en kilometer och parkerade intill den fiskdamm där jag tillbringade min barndom. En liten sjö som fylldes med vatten (och fisk) sommartid och töms om hösten. Runt om går elljusspår och promenadstigar. Där har jag åkt längdskidor, plockat trattkantareller, orienterat och lekt som barn. Vi bodde bara några hundra meter därifrån, och sedan höstterminen i nya skolan började har jag hunnit vara där flera gånger. I friska fall brukar jag promenera dit hemifrån, men nu får bilen hjälpa till.
För en månad sen såg det ut så här. Och igår när jag upprepade fikafixet och plockade med mig både sonen och en kompis dit så var miljön förändrad. Så som den förändrades varje höst också under min barndom.
Isflaken och sanden på ”sjöbotten” orsakade febril lek och glada skratt. Och glad blev jag.
Vilka förändringar o vilken förändring att du är så mkt bättre att du kan ta dig dit med bil än inte alls. Även om det går långsamt så ser du tillbaka så händer något. Gläds med dig. kramar
Tack! Ja, jag får påminna mig om att det under lång tid inte var möjligt med såna här utflykter. Små men naggande goda. 🙂
Vad roligt att du och sonen får samma minnen från er barndom.
Förstår att det betyder mycket för både honom och dig att få upptäcka hösten igen tillsammans.
Kramar
Så sant. Barndomsreturer och höstligheter – det är fina grejer! 🙂