Den här sången av Linda Pettersson Bratt lyssnar jag ofta på. Den ger mig tröst fastän jag egentligen tror att vi människor drabbas av en massa som vi inte borde behöva uppleva. Jag tror inte heller att det är Gud som står bakom allt som sker, eller kan påverka allt vi är med om. Men jag tror på att det nånstans visar sig vart det som skedde förde mig.

Det jag vill och behöver just nu är att bli frisk. Varje prov som har tagits har varit bra och jag har slutat googla på långvarig feber eftersom det då kommer upp exempel som handlar om två veckor och inte två månader. Och jag har nästan slutat be om det, eftersom det måste vara uppenbart för Gud vad min önskan handlar om. Om jag inte sov bra och visste att jag – förutom feberfrustration – mår bra själsligen så skulle jag tro att det var något psykosomatiskt. Det förvånar mig inte om andra tror det.