Kroppen är öm och febern klättrar, så som det blir när jag har gjort utsvävningar från febersoffan. Vissa dagar är det oerhört tungt att uppleva försämringen igen och andra, som idag, bara galet tråkigt att inte få bli frisk.
Ett långt telefonsamtal med en god vän lyfte min förmiddag. Samtal om liv och andlighet. Jag har vänner som delar min kristna tro fullt ut, andra som inte delar den alls och ytterligare andra som delar den till viss del men inte hela vägen. Jag uppskattar samtalen om tro oerhört eftersom det gör min egen tros gränser tydliga för mig på ett sätt som får mig att bottna. Idag kom samtalet att handla en del om det, och jag funderade vidare sen på det inkluderande men exklusiva med kristen tro ur mitt perspektiv. Det som gör att det ibland tar stopp om jag närmar mig annan andlighet. Jesusorden ringer i öronen och påminner mig om att det som är harmlöst eller gudsbejakande för andra inte är förenligt med min tro, och det jag vet Jesus själv har sagt om den tro jag vill bekänna. Sånt som yogamantran, chiandning, ayurveda och mindfulness med andliga förtecken måste jag säga nej till för att mitt ja ska vara ofläckat. Där är mina gränser så tydliga att jag inte kan göra avkall. Samtala vill jag, och lära mig göra det på ett bra sätt. Men jag kommer aldrig byta ståndpunkt. Mitt ja till Jesus innebär nej till annat.
Det finns mycket i Bibeln som jag kan diskutera och tolka liberalt eller modernt i andras ögon. Men inte kärnan. Som Jesus egna ord i Johannesevangeliet 14:1-7.
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”
Jag tror på just det. Att Jesus är vägen till Gud, och att jag går vilse om jag ger mig ut bland läror som hävdar annat. Vissheten finns, men det betyder inte att det är lätt. Och just idag får jag oerhörd tröst när jag bläddrar i en andaktsbok från 1904. Dagens ord talar mycket till mig. Etthundranio år senare.
Jag tror nog som du, att allt det där andra är mindre bra att följa. Fast jag skulle inte tänka att det var farligt på något sätt att tex vara med på en seans eller något. Jag bara tror inte på det. Jag tror att allt sånt där är påhitt, och jag tror att det Jesus menar är att om man följer hjärtats röst (dvs hans röst) så kommer man rätt i livet. Om man tex har talang för att teckna, så ska man inte förvillas av att man tänker att man ska satsa på något annat för att det kanske ger mer pengar. Då är man girig och då blir det inte bra i slutändan. Om man liksom är öppen och ser den rätta vägen är det bättre än om man slösar en massa tid på sånt som bara går ut på att någon försöker lura av en pengar.
Sen undrade jag, är det ingen förbättring i sikte med febern? Det är ingen ny teori eller någon annan medicin du ska få prova? Du kanske har skrivit något om det men vissa dagar har jag haft för mycket annat att tänka på för att läsa bloggar, så jag kanske inte har hängt med.
Tack för dina reflektioner om tro både här och på din egen blogg! Och tack för feberomtanke. Barnalängtansomtanke finns till dig även när jag inte nämner det…
Jag har inte skrivit jättemycket, bara nämnt att jag väntar på ett beslut om behandling som jag och några specialister tror på men som beslutande läkare varit tveksamma till eftersom jag inte är nån mönsterpatient som har provsvar enligt skolbok. Men jag tror jag snart kommer få börja behandling, efter att några andra frågetecken rätats ut. Jag hoppas det sker innan sjukdomen firar födelsedag…