Vaken.
Jag somnade alltför sent igår och somnade inte om efter att ha vaknat före fem och sagt hej då till maken, som har ännu en lång arbetsdag i huvudstaden. Nåja, en natt med för lite sömn känns inte som nån katastrof när jag har legat ner den mesta tiden tre fjärdedelar av ett år. Och varje dag känner mig luddig och öm i huvudet.

Jag är ingen sovare. Lyckas ytterst sällan sova dagtid. Ibland när jag har haft riktigt hög feber, men knappt ens då. Jag tänker att kroppen egentligen borde få sova mycket mer än vanligt nu, för att orka en ständig temperaturförhöjning som känns som att den sliter på hjärtat. Känns som. I verkligheten tror jag att om kroppen krävde sömn så skulle jag väl somna när jag slappnar av och försöker.

Nu kunde jag inte, och lämnade lille nattvandraren som trängdes och la mig på den tomma sidan sängen närmast fönstret. Öppnade fönstret, och ligger nu här och andas in frisk och mörk höstluft.

Jag undrar hur grusiga de här mörka bilderna ser ut på en datorskärm. På lilla iPhonen syns de hyfsat. Och oavsett hur väl det syns så är utsikten skön. Ingen snö än. Tyvärr. Den välkomnar jag när den kommer, och sörjer redan nu den bästa motionsform jag vet, och inte kommer orka med den närmaste tiden. Skottningen.

På väggen skuggor.
Lampan. Den ännu inte borttagna gamla majblomman på fönstret (trots de fina tips jag fick för länge sen), och så Mumin.

Det är gosdjursdisco i skolan för sexåringen idag. Det gläder mig att få gå dit med en söt pojke och en gosig mumin istället för ett skelett eller monster. Nä, det här Halloweenandet har jag inga planer på att göra till mitt. Särskilt inte efter att ha fått påringning på ytterdörren en långfredag, och sen mötas av orden ”Bus eller godis?”