Den här veckan har börjat med många tomtebloss av välgörande omtanke i febermörkret.
För det är emellanåt väldigt mörkt att leva i oviss sjukdom. Det håller jag inte hemligt. Varken för dem som frågar eller för er som läser här. Och om det är glest i inkorgarna och dörröppningen så känns det ännu mörkare.
Men just nu glimrar många tomtebloss. Mejl, brev, telefonsamtal och idag en vän på besök med medhavd lunch.
Det gör skillnad! Att någon tänker på mig gör faktiskt ingen skillnad, för jag är ingen tankeläsare. Men minsta lilla bevis på omtanken, en enda liten mening som berättar just det, gör ofantlig skillnad och kan lysa upp en hel dag. Särskilt de där oväntade hälsningarna som liksom glimrar till extra starkt, även om de trogna ljusen, familjen och de ständigt närvarande vännerna, är det som verkligen gör att det går att ta sig fram på sjukdomsstigen. Steg för steg.
Omtanke gör skillnad!
Så om du känner någon som du vet eller tror har det tungt till följd av arbetslöshet, sjukdom, missbruk, sorg, ensamhet, barnlängtan, skilsmässa eller vad det än är som kan slita på människan; hör av dig! Om det är svårt att ringa, skriv ett kort, men skriv inte bara ”GOD JUL”. Att få en sån hälsning från någon som borde veta hur det är, kan nästan kännas värre än tystnad. De enkla orden ”Tänker på dig” tillsammans med den traditionella hälsningen vittnar om att någon verkligen har tänkt till och tagit sig tid. Kanske tio sekunder, men den lilla, lilla tiden kan göra verklig skillnad för den som av någon anledning lever i dunkel. Ett enda litet ljus lyser upp lång väg.
”Jag har tänt ett ljus för dig.” Tanke som blir synlig. Ord som gör skillnad.
Det du säger är sant. Sanningen gör ont att höra och jag ska i fortsättningen försöka tänka på det du skriver och verkligen omsätta tanke till handling om än aldrig så liten. Jag har många många gånger varit skyldig till att tänka på människor utan att höra av mig på något sätt. En vän ställde mig dessutom mot väggen för det, och jag tyckte att hon var stingslig då, men förstår bättre nu.
Jag vill inte göra illa, men känner igen att flera drabbade än din vän har vågat säga just detta, så jag anar att många har upplevt det. Så för alla dem som inte orkar, vill eller vågar berätta hur det känns att bli tänkt på i smyg så vågar jag mig på att formulera det.
Det tycker jag att du gör rätt i!
Jag blev glad över ditt besök.
Och att det blev ett så betydelsefullt besök för dig.
Jag önskar också göra skillnad för den som behöver.
En annan gång kan det vara jag som är i behov.
Jag är så glad att jag lärt känna dig här på din blogg.
Du betyder mycket för mig också.
Kramar från mig.
Tack för dina sköna ord Tolmia! Jag är glad över dig!
Du skriver precis det jag skulle vilja skriva på min blogg men inte riktigt vågar för att de som stöttat mkt men avtagit inte ska få dåligt samvete.
Även om jag tar mig ut till kyrkan mer än i början så är ju orken fortfarande väldigt liten och behovat av påhälsning eller ett kort eller vad som helst väldigt stort. Vissa dagar är mörka och som du säger får man inte ens en kommentar en sån dag då känns det mörkt.
Väggarna kommer närmare då.
Jag gläder mig åt at du får påhälsningar och andra små glädje bloss. Ber att många ska komma ihåg dig praktistk oxå i julhelgen. Stor trött kram från mig till dig
Ja, det är svårt det här… Jag tror inte de som ev skulle kunna känna sig träffade läser min blogg, så jag kanske tänker efter för lite innan jag skriver sånt som skulle kunna skuldbelägga. Men jag tar risken, för jag tror vi är många (också jag) som behöver lära oss hur vi tar hand om varandra på bästa sätt. Ingen är expert, men vi kan alla lära oss mer…
Dotterns fina, röda ängel från förra julen hänger kring min hals och påminner om dig, Kristina! Som jag önskar änglavakt och mirakel….