Med hjälp av en VHS har jag med milt våld tryckt ner mig i soffan. Rullgardinerna nerdragna för att dölja den vackra vintersolen som påminner om hur det är att vara frisk. Om ett lätt huvud och en feberfri kropp. Om långa, raska promenader. Om att jobba en hel dag och orka både det och kvällsaktiviteter. Om att packa fika och ta med barnen på utflykt.

Ibland är det bittert att inte jag fått vara med om det på så länge. Ibland tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, och suger åt mig den friska luft jag hittar, t ex när jag släpper ut katten.

Kommande helg är det några aktiviteter jag vill och behöver orka, och då vill jag helst slippa må så här. Så jag försöker tokvila mig piggare och undvika också de små aktiviteterna i hemmet. Läkemedel kan lindra feber och värk en smula, men nån medicin som gör under finns inte receptfritt. Därför väntar jag med irriterad förväntan på kallelse till ett läkarbesök som ska ge mig mediciner som kanske, kanske kan bidra till det undret. Att vara patient är som en olycklig kärlek. ”Varför är det bara jag som hör av mig?” ”Hur mycket ska jag behöva tjata?” ”Varför bryr hen sig mer om andra?”

Olycklig kärlek på riktigt har jag inte upplevt sen i tonåren. TACK OCH LOV! Då tröstade jag mig ofta med den film som rullar just nu. Sällskapsresan. Karaktärerna och replikerna är som gamla goda vänner. Jag känner dem väl fastän vi inte ses lika ofta numera.