När vi klev in i kyrkan tidigt i förmiddags kom några få flingor. När den sista adventssången klingat ut och vi så småningom klev ut, var hela världen vit. Snön kom på första advent. Idyll. Och när humör och relationer är jämna och fina så kan sån yttre idyll kliva in och göra harmoni. Jag är annars rätt oberoende av väder (förutom att för många soldagar kan göra mig stressad) men snö till advent och jul vill jag helst ha.

Hem en stund för mat och lek.

Sen åter till stan där maken övade sång som jag och barnen anslut till efter en titt på skyltsöndagen (inklusive härlig afrikansk trum- och eldshow). Lilleman hade planer på att göra en skylt till nåt fönster, men la ner den idén när pappan för andra gången förklarat vad skyltsöndag och skyltfönster är.

Sen avslutade vi med att lyssna på maken och 150 andra sångare som gav advent en fin start med svenska och sydamerikanska toner. Navidad nuestra. Vår jul.
Under betraktelsen sa prästen att vi vuxna kan behöva låna barnens blick och se världen som de ser den. Då tog min femårige bänkgranne (som uppenbarligen lyssnade mer än jag trodde) sig över ögat och viskade: ”-Mamma, här. Du får låna mitt ena öga!” 🙂