Familjen är borta på en aktivitet som inte passar för en sjukling, så jag ligger i soffan och läser och läser. Mons Kallentofts Vattenänglar är boken jag har slukat idag. Slukat med bitvis driv, bitvis motstånd.
Mons Kallentofts språk och persongalleri tilltalar mig som vanligt. Tilltalen från de mördade stör mig precis som i hans övriga böcker. Det greppet hade kunnat funka i en bok, men blir tröttsamt i längden. I övrigt är det dock en utmärkt läsning och det är få deckarförfattare i Sverige som får så högt betyg av mig som Kallentoft. Däremot var temat denna gång så påträngande att det blev jobbigt att läsa. Det handlade om oegentligheter i adoptionssammanhang, sånt som jag både vill slå ifrån mig som osanning och samtidigt sätta mig in i och jobba eller argumentera emot. Redan när jag läste den förra boken av herr K reagerade jag på adoptionstemat fastän det då inte var huvudspåret. Huvudpersonen uttryckte okunskap och fördomar om adoptioner i Vårlik, men verkar ha satt sig mer in i ämnet både kunskapsmässigt och känslomässigt i Vattenänglar. Kanske är det författaren som nu är mer insatt och därför låter sin huvudperson ha ett mer nyanserat och verklighetsnära förhållningssätt till adoption. Eller så är han en god författare som beskriver en sannolik utveckling hos sin huvudkaraktär. Men nu dyker det upp andra karaktärer, till på köpet ihopdiktade adoptivföräldrar, med för mig främmande uppfattningar om vad det innebär att vara förälder till ett adopterat barn. Personer som anser det vara mumbojumbo att det är bra för barnen att kunna relatera till andra adopterade, och onödigt att hålla kontakt med andra adoptivfamiljer.
Jag hoppas att de här åsikterna inte är utbredda i verkligheten. Mitt engagemang i Adoptionscentrum bygger på en tro att nätverken är viktiga för barnen och därmed familjerna. I morgon ska vi åter träffa en annan adoptivfamilj, en viktig del av vår pojkes historia. Jag är övertygad om att den och andra relationer till adoptivfamiljer gör vårt barn tryggare med vem han är, än om vi hade låtsat som att adoptionen aldrig ägt rum. Så Kallentofts tema stör mig en aning. Men han lyckas med konststycket att visa på det komplicerade att adoption bygger på någons förlust och andras längtan, och att det skulle kunna förekomma att barn används som handelsvara. Men jag är rädd att en sån här bok kan ge sken av att det också är så generellt. Fast å andra sidan… jag tror ju inte att Midsomer är mer drabbat av mord än andra distrikt i England. Så kanske andra läsare är lika smarta när de läser Kallentoft. Kanske. 😉
Synd om adoptivföräldrar missunnar barnen nätverk med andra adopterade kompisar.
Någon kanske är ensam adopterad i sin skolklass.
Att då träffa andra gör att det inte blir sär särskilt annorlunda att vara adopterd.
Vi har familjehemsläger.
Många barn i familjehem tror att det inte är så vanligt att leva så.
Kanske de inte ens berättar.
Vi märker att barnen blir så lyckliga när de upptäcker att det finns så många andra familjer som lever så.
Jag tror många barn behöver styrkas av kompisar som vet vad det handlar om.
Som att ha en viss tro.
Som jag.
Att vara ensam frikyrklig i sin klass.
Det känns rätt ensamt.
Men att då på ett läger få se att det finns många fler gör att det går lättare med alla frågor i skolan som garanterat kommer.
Så sant! Jag är glad att ni har era läger, och är liksom du övertygad om att utanförskapet blir mindre om man vet att det finns andra familjer som ser ut ungefär som vår. Eller andra barn som ser ut ungefär som jag.
Eller andra med samma sjukdom/funktionsnedsättning. Det ger nog samma sorts känsla av att inte vara ensam annorlunda.
Just det. Spegling är så viktigt.
Läser mig ifatt. Att få träffa andra barn o familjer med liknande erfarenheter men emd olika eller lika uppleveklser är jättevikitgt.Det upptäckte vi när vi var på vår första familjehelg för familjer med hörselskadade barn , den som det då var mest viktigt för var faktistk storasyster, att se att andra hade syskon med hörselskador. Men sen för sonen att se en massa barn med hörapparater var en enorm upplevelse och för oss som föräldrar att få diskutera problemen från samhällets och skolans sida och se hur man löst saker som man själv inte tänkt på.Så värdefullt. Och jag tänker att det gäller oav sett om man är adopterad elelr har funtionshiner aller annat som kan skapar ett utanförskap. Man kan ha det hur bra som helst i familjen sin men man behöver möta andra som man kan spegla sig i. Kramar
Ja, verkligen. Jag tror känslan av ensamhet och att vara udda är det som fortast dyker upp när vi krisar. Att då ha stöd och veta att vi inte är ensamma är stort.