Medan jag skriver listor över hur pass mycket bättre jag mår nu än för några månader sen, väljer mitt tillfrisknande att backa för en febercomeback. Tempens siffror lyser mig i ögonen som en ovänlig diva. Jag kan förstås inte veta om det är en kort och tillfällig diva …svacka … jag kan bara hoppas. Och lägga mig ner i tevesoffan för att tvinga mig till ohejdad tråkvila. Till sällskap har jag en annan diva. En serie jag upptäckte på Netflix och inte kan sluta titta på. ”Drop dead diva”.

När jag ser den här trailern inser jag att om jag hade sett trailern först så hade jag inte valt att börja titta på serien. Den verkar ju alldeles ytlig och rätt trist. But I love it! Frågor om sorg, utseende och livsvägar förpackade i ett amerikanskt omslag. Jag har aldrig varit i Amerika, och vill så gärna dit. Men eftersom det friska livet tycks dröja och lotterivinsten inte gjort entré får jag väl resa dit på andra sätt så länge. Och påminnas om att jag är jag och jag lever.