Kategoriarkiv: Fastepärlor

Fastekalender

15 februari, 2021 Cecilia Lämna en kommentar

FASTEKALENDER för SJÄLVOMSORG

Förra året skrev jag denna lista för självomsorg. En kravlös samling aktiviteter som fungerar för många. När jag skrev den visste vi inget om att en pandemi var på väg, men nu ser jag att punkterna fungerar särskilt bra i denna tid. Välkommen att följa med om du också tycker om att öva på att låta själen landa.

Fastan i det kristna kyrkoåret är för mig en tid att bryta mönster. Stänga ner och öppna upp inför påsken, som ger mig livets viktigaste budskap: LJUSET SEGRAR över mörkret. Bara vi orkar härda ut så ska vi få se det.

Jag använder Frälsarkransen mycket under fastan, dels för att jag skrivit sångtexter och därmed har en relation till varje pärla, dels för att den får symbolisera nära och kära och avlägsna jag vill be för. Den här fastekalendern fungerar oavsett om du är någon som ber eller ej. Skriv gärna ett mejl (adress nedan) om du har tankar du vill dela.

Följ med om du vill och sträva inte efter att pricka av och göra rätt. Låt dig inspireras till frid och omsorg, helt utan prestationskrav. Fastan varar 40 dagar från askonsdag (17/2-21) till påsk. Här finns 40 punkter att inspireras av eller följa, eller kanske sprida ut över året. Kanske du som jag har en längtan efter något nytt. Jag anar att det börjar inom oss själva.

Guds frid över dig!

/Cecilia

FASTEKALENDER

* Ta fram ett ljus som är bara ditt. Tänd det vid varje stilla egenstund.

* Skriv ner tre saker du önskar ska hända (som kanske inte kommer ske men som gör din längtan tydlig).

* Sjung en sång du tycker om.

* Gör en hemlig ”omsorgslista” över personer (som du känner eller inte känner) som du tror kan behöva andras omsorg. Tänk en stund på var och en. Eller be för dem.

* Läs ett bibelord, t ex: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan (Jesaja 43:19)

* Tänk på dig själv som 10-12-åring och försök minnas något du gjorde eller upplevde då som gjorde dig gott.

* Skriv en hälsning till någon du inte haft kontakt med på länge.

* Leta fram en bild på dig själv som barn, säg till dig själv det du idag vill säga till ett litet barn som du önskar allt gott.

* Tänk på något i samhället som du vill ska förändras, och om du kan göra något litet för att bidra till att det ska ske.

* Andas dig stilla: Blunda och andas långsamt genom näsan i några minuter.

* Klä på dig något som avspeglar vem du är.

* Sitt – eller ligg – utomhus eller vid ett fönster och iaktta ljud och synintryck i några minuter.

* Rita eller måla hur du känner dig.

* Tänd ett ljus och be för/tänk på personerna på din ”omsorgslista”.

* Ät något du tyckte mycket om i din barndom, och påminn dig om när du åt det.

* Läs en dikt eller sångtext högt för dig själv.

* Tänk ut hur en favoritdag skulle se ut, steg för steg.

* Lyssna på musik som gör dig glad.

* Blunda och krama dig själv en minut.

* Tänd en eld eller sök en filmad brasa att ta en kopp varm dryck vid. Bara koppen, elden och du tills drycken är slut.

* Sök rätt på en ljudbarnbok eller ett barnprogram du har tyckt om.

* Skriv ner två (eller tre eller sju) egenskaper du tycker om hos dig själv.

* Lägg dig bekvämt. Tänk på en vacker strand, äng eller skog där du har varit och gå en promenad i tanken där du lägger dig en stund (eller om du kan: ta dig dit).

* Tänk på någon gång du var riktigt ledsen som barn/ung. Skriv ner vad du skulle vilja säga till eller göra med ditt yngre jag.

* Skriv en dikt som ingen behöver läsa (om du inte vill).

* Fundera på de månader som är kvar det här året och skriv ner en sak, något rimligt men eftersträvansvärt du önskar uppleva varje månad.

* Kontakta någon du tycker om och berätta det för personen. En vän, släkting, någon känd eller en onlinepersonlighet. Alla behöver sån feedback.

* Tänk på någon eller några som du inte känner dig så nära. Se personen framför dig och ös varma tankar över den personen.

* Måla eller (k)rita fem minuter med starka färger.

* Svep ett täcke eller en filt om dig, blunda och tänk dig att du är omsluten och buren som ett litet barn.

* Läs en barnbok.

* Ge dig en stilla stund och tänk på några dagar i livet när du har mått riktigt bra. Försök fånga med några ord vad som kändes så gott.

* Tänk på denna månad förra året, för fem år sen, för tio eller trettio år sen och se om du kan minnas några starka upplevelser från de åren.

* Gå ut eller öppna ett fönster och låt vinden smeka ditt ansikte en stund och – om du vill – låt den säga dig att du är en viktig del av allt här på jorden.

* Ät en måltid på vackert porslin

* Smörj in dina händer varligt, som på en ömtålig människa du tycker mycket om.

* Påminn (i tal eller skrift) någon som är viktig för dig om ett gemensamt minne.

* Lyssna på ett stycke klassisk musik, t ex Beethovens Piano sonata nr 14, Mozarts Pianokonsert nr 21 eller Clair de lune av Debussy

* Påminn dig om ett tillfälle när du kunde hjälpa någon. Vilka egenskaper hos dig gjorde det möjligt?

* Lägg dig så bekvämt som möjligt. Tänk dig ett rotsystem under ett träd. Följ rötterna och barken uppåt, ut på en gren, ut på en kvist, fram till ett litet löv där det ligger en vattendroppe.

En fastekalender av Cecilia Ekhem, 2020
ekhemmanet@ekhemmanet.se

Fastepärlor, Skrivande, Tro

Sånger om tro och liv

13 september, 2016 Cecilia Lämna en kommentar

Idag berättar Frälsarkransbloggen i en intervju med mig om sångerna om tro och liv som jag skrivit texter till. Ett projekt som tog sin början 2008 och nått ett slags mål nu när sångerna varit på turné i norr. Jag hade velat vara med, men låg hemma i sjukstugan och gladdes istället.

Här finns intervjun

https://fralsarkransen.wordpress.com/2016/09/13/fralsarkransen-sanger-pa-turne-i-vasterbotten-och-norrbotten/

Och här finns pärlfixarna på bild. Surfplattan ville översätta det till pärlfiskare. Inte så dumt. Många års fiske i gemensamma hav gav oss sånger som berör människor. Det är gott att veta.

Kanske du använder Frälsarkransen? Berätta gärna hur, och vad den säger dig.

Cecilia Ekhem, Helén Tanzborn, Kristofer Sundman

Vår son bjuder på mycket kärlek och bekymmerslöshet

Fastepärlor, Livsfunderingar, ME/CFS, Skrivande, Tro

Spelar roll

15 mars, 2015 Cecilia 8 kommentarer

Det är ibland så svårt att se att nåt spelar roll. I världen. I tron. I sjukstugeskrivandet. I värkande ynkedomskropp.

När det gör så vansinnigt ont av nack(-axel-arm-hand)spärr att det inte gått att ligga ner (om än sova lite sittande) på nästan två dygn, och ens kroniska sjukdom egentligen kräver ständigt horisontalläge, är det svårt.

När bönesvaren tycks obefintliga…

När ännu en väns stora födelsedagsfest varit omöjlig att delta i…

När spammen i inkorgen är tjugo gånger fler än omtankeshälsningarna…

När den roman som varit nästan klar i många år kanske aldrig kommer bli skriven…

När jag talar högt om Gud men Gud själv är så tyst…

Då är det svårt att se vad som spelar roll utöver relationerna till de älskade. Vilket är stort – men inte nog.

Dagens tevegudstjänst från Biskopsgårdens kyrka hjälper till att hitta frön till spelarollet. Inklusive den dikt som lästes och som jag klistrar in under ökenpärlan. Oväntad poet. För mycket öken hos poeten som är jag. Som fortsätter med fastepärlor men längtar kroppens påskdag.

Det är lite för svårt nu. Och jag skulle önska att redan fådd medicin och redan bedda böner skulle hjälpa istället för att värken ska tvinga mig till än fler sjukvårdsutflykter.

Detta var också väldigt svårt att skriva med den enda fungerande handen och suddig blick.

Spelar roll?

“Jorden är en sådan plats”

Vi har ibland svårt att se,

allt verkar så betydelselöst.

Jorden är just en sådan plats

där saker kan verka

så betydelselösa.

Vi står ibland och svamlar

att nästan ingenting

verkar spela någon roll.

Så är det inte.

Allting spelar roll.

Allting gills, allting räknas.

Hortensior i trädgården

ska till exempel gärna täckas över

med lite torra löv

när vintern kommer,

man undrar

vad det ska hjälpa?

Men så svalt är det

tydligen i jorden

att till och med

några gamla torra löv

kan värma.

Om man ramlar i havet

under kalla årstider,

till exempel från en båt,

så ska man inte ta av sig kläderna

för att kunna simma bättre,

för så kallt är det i havet

att till och med våta kläder värmer,

de som annars skulle kyla dig.

Och om man råkar ringa fel

och den som svarar

drar på sina ord som för

att uppehålla en lite

ska man gärna prata en stund,

för om det är det enda samtalet på

hela veckan så kan även en

felringning räknas.

För allting räknas.

Jorden är en sådan plats

där allting räknas.

(Fredrik Lindström)

Fastepärlor, Livsfunderingar, ME/CFS, Tro

Fast(e)pacing

18 februari, 2015 Cecilia Lämna en kommentar

Fastan i vårt kyrkoår inleds idag, en tid som hjälper mig att bryta mönster och minnas att tänka på sånt som lätt glöms bort i vardagsbruset. Också hos den som är sjuk brusar det, i tidningen, i mejlboxen, i huvudet, i sociala medier som besöks i brist på andra sociala sammanhang.

Frälsarkransen – radbandet som skapades av Martin Lönnebo för 20 år sen, och som säljs av Verbum – hjälper mig också i år att minnas att stanna till i tanken, samla kraft där jag tror källan bor. Fasteinsamlingen Utrota hungern hjälper också till att byta fokus.

Nu stannar jag till med tydlighet, för nu är fastan här. Facebook är inaktiverat och Twitter i träda. Lördagsodis och dito vin läggs ner, liksom det spel jag har haft i telefonen. Avstå somligt – inte för att det är något fel med nåt av det – men för att påminna mig om att välja annat. Välja nytt, om så bara för en tid. Val som är mina egna och som ingen annan behöver göra. Bara den som vill. Mera vegetariskt hoppas jag det får bli, mer uppbygglig läsning, mer bön, mer eftertanke, mer tanke på dem som saknar vad jag äger och helt enkelt mer pacing.

Pacing is not something you learn fast.
Men fastan kan hjälpa till med pejsingen. Så i år blir fastan både något för min tro och min hälsa. För min hälsas skull ska jag varken läsa eller skriva så här långa texter, så det kommer inte bli bloggande om fastan. Däremot kortare dikter på Ekhemmanet, det stillsamma Facebookkontot utan störning av något rushigt nyhetsflöde.

Tidigare år har jag här på bloggen skrivit om mina reflektioner kring fastan, Frälsarkransen, livet och tron. Tankarna är nog rätt tidlösa, så om det blir tyst här – välkommen att bläddra tillbaka i arkiven.

Fastepärlor, Livsfunderingar

Vårtecken eller HÄRtecken?

6 mars, 2013 Cecilia 6 kommentarer

Igår välkomnades den första tranan till Hornborgarsjön, och nyhetsuppläsare liksom meteorologer talar om vårtecken med längtan i rösten. Visst förstår jag känslan av hopp som snödroppar, limegröna gardiner, tranor och ljusare morgnar kan ge, men ändå är det något som gör mig obekväm med jakten på vårtecken som alla förväntas delta i. Det handlar inte bara om att jag tycker att våren är en överskattad årstid när den beskrivs med en slags dyrkan. Som ett mirakel som ska få all sorg och smärta på flykt. Det handlar inte bara om det. Det handlar också om att vårteckenjakten, liksom annan strävan framåt, kan göra att vi missar nuet. Att vi missar att leva i det som är nu. Det enda liv vi har. Just nu. Jag menar inte att kravfyllt fånga dagen, utan att kravlöst vara i den.

Kanske vi kunde börja leta härtecken istället för vårtecken? Uppmuntra oss själva till att se ögonblicket som är just nu. Det kan både fördjupa glädjen och lindra sorgen. Det inte är för inte som Guds namn betyder ”jag är”.

Den här viljan framåt, den starka längtan efter ljus och hopp, gör sig alltför ofta påmind när vi försöker möta varandra i det som är tungt. Så svårt vi har att vara med i varandras sorg eller bekymmer utan att kliva in i framtiden med ord som att ”det blir bra ska du se” eller förslag och råd som aldrig efterfrågats. I väntan på doktorn igår formulerade jag de, ofta tänkta, tankarna i en dikt, och på kort tid blev det mitt mest läsa inlägg på Ekhemmanet. Jag tolkar det som att det är fler som har upplevt försök till tröst som blir svår att ta emot när den flyr från nuet. Den enda tid vi verkligen har. Här. Nu.

den goda trösten
är varm på rösten
och ger inga löften som saknar substans

den möter smärtan
och räds ej svärtan
som krävs innan ljuset kan födas nånstans

Cecilia Ekhem

Mitt armband, Frälsarkransen, hjälper mig att vara här. Om jag minns att använda det också med öga och tanke kan det bli mig till hjälp i letandet av härtecken. Tecken i olika kulörer. Precis som pärlorna. Precis som stunderna i livet som är mitt. Just nu.

Fastepärlor, Tro

Vägen

19 februari, 2013 Cecilia 2 kommentarer

Kroppen är öm och febern klättrar, så som det blir när jag har gjort utsvävningar från febersoffan. Vissa dagar är det oerhört tungt att uppleva försämringen igen och andra, som idag, bara galet tråkigt att inte få bli frisk.

Ett långt telefonsamtal med en god vän lyfte min förmiddag. Samtal om liv och andlighet. Jag har vänner som delar min kristna tro fullt ut, andra som inte delar den alls och ytterligare andra som delar den till viss del men inte hela vägen. Jag uppskattar samtalen om tro oerhört eftersom det gör min egen tros gränser tydliga för mig på ett sätt som får mig att bottna. Idag kom samtalet att handla en del om det, och jag funderade vidare sen på det inkluderande men exklusiva med kristen tro ur mitt perspektiv. Det som gör att det ibland tar stopp om jag närmar mig annan andlighet. Jesusorden ringer i öronen och påminner mig om att det som är harmlöst eller gudsbejakande för andra inte är förenligt med min tro, och det jag vet Jesus själv har sagt om den tro jag vill bekänna. Sånt som yogamantran, chiandning, ayurveda och mindfulness med andliga förtecken måste jag säga nej till för att mitt ja ska vara ofläckat. Där är mina gränser så tydliga att jag inte kan göra avkall. Samtala vill jag, och lära mig göra det på ett bra sätt. Men jag kommer aldrig byta ståndpunkt. Mitt ja till Jesus innebär nej till annat.

Det finns mycket i Bibeln som jag kan diskutera och tolka liberalt eller modernt i andras ögon. Men inte kärnan. Som Jesus egna ord i Johannesevangeliet 14:1-7.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jag tror på just det. Att Jesus är vägen till Gud, och att jag går vilse om jag ger mig ut bland läror som hävdar annat. Vissheten finns, men det betyder inte att det är lätt. Och just idag får jag oerhörd tröst när jag bläddrar i en andaktsbok från 1904. Dagens ord talar mycket till mig. Etthundranio år senare.

Fastepärlor, Tro

Fingertopparnas tro

17 februari, 2013 Cecilia 5 kommentarer

Mitt armband är detsamma varje dag dessa veckor. Det som somliga har trott varit gjort av barnahand, men som är en andakt. Frälsarkransen. Den som under de år jag har känt till den har fått trons tankar att formuleras och upplevas. I samtal, i sångtexter, i fastepärlor, i mig.

En del dagar orkar inte böner eller reflekterande tankar fram. De dagar när ögonen fastnar på den sandbruna ökenpärlan eller på den nattsvarta pärlan som speglar mörkret och besvärligheten i de dagarna. Då räcker det att låta fingertopparna löpa över glaspärlorna och tänka att ”jag vill tro, jag vill nå Dig igen.”

Fastepärlor, Livsfunderingar

Kärlighet

14 februari, 2013 Cecilia 4 kommentarer

De röda pärlorna i mitt armband glimrar till lite extra idag. En dag när namnsdagsbarnets namn betyder stark eller frisk. Valentin. Ljuvliga dröm. Hälsans välgörande pilar genom ett slitet hjärta. Slitet men så rikt på kärlighet. Den älskade förstås, han som jag inte trodde skulle komma, men som jag nu delat mer än halva livet med. Och barnen. Kärlek långt mer än jag vågat hoppas på. Men så finns det än mer kärlek. Den som gör att jag hellre skulle vilja kalla den här dagen som i Finland. Vändagen. Jag är så ofattbart rik på den slags kärlek som nära vänskap innebär. Jag har många jag kan dela de djupaste och svåraste frågorna med, och några vänner som jag känner så väl att jag ärligt kan våga säga det största: Jag älskar dig!

Ärlighet.

Ärlighet, Helén Sjöholm.

Ärlighet. Att vara varsam med ömhetsorden men att inte spara på dem. Att våga säga det som känns i hjärtat. Du gör mig glad. Jag tackar Gud för att du finns. Att du ser mig tänder ljus inom mig. Ord som är äkta känslor och en äkta vilja att komma nära.

Ibland är oärligheten svår att upptäcka. Ett stelt leende som gömmer vrede. Ett ”Ursäkta mig, men…” som inte bär på förlåt utan på självhävdelse och ointresse. Ett kärleksord av slentrian, utan innebörd. Eller en kommentar som vid första anblicken tycks äkta, men är en falsk kopia.

Som spammen som svämmar över mer och mer, och blir allt mer lika äkta hälsningar. Jag älskar din blogg och din bok, och jag höll på att tro att det handlade om mig. Eller ord som klingar så exakt ton i ton med mitt språk att det tar ett tag innan jag inser att det faktiskt är mina ord. Stulna.

Idag är en dag för generositet, inte stöld. En dag när jag vill tacka dig, du min bloggläsare som delar mitt liv här. Som funderar och reflekterar. Som stöttar och gläder. In sickness and in health. Lite för mycket av det första under det senaste året. Men idag kommer Valentin. Stark och frisk och hängiven sin tro.

Fastepärlor, Livsfunderingar, Tro

Stoft och ansvar

13 februari, 2013 Cecilia Lämna en kommentar

Det är askonsdag. En dag som går många förbi men som har betydelse för många kristna. Fastans första dag. I många kyrkor firas askonsdagsmässa och ibland kan deltagarna få ett kors av aska tecknat på sin panna som ett tecken på att vi är av stoft och dödliga. Men askan tecknas med korset – segerns tecken över död och ondska. Fastans och påskens innebörd är grunden för min tro, men får också spegling i mitt eget liv. Jag tror att också mina – och dina – mörkaste smärtor tids nog kommer att förvandlas till ljus. Att det finns ett hopp, också när det känns som mest hopplöst.

Under fastan talar vi mycket om lidandet i världen, och samlar in pengar till ”dem som saknar vad vi äger i överflöd”. Ett sätt att visa kärlek till medmänniskan och att se bortom sig själv och sitt eget. Kyrkan har en lång historia av just detta. Mission som inte bara handlar om att sprida kristen tro, utan om att hjälpa till att ge förutsättning för liv. Det är gott. Det är vårt ansvar. Men fortfarande har vi mycket att lära om just ansvar. När vi som har ger till dem som saknar skapas så lätt en obalans. Just ett vi och ett dem. Givandet har i kyrkans och biståndets historia också handlat mycket om att ge uppifrån, både resurser och kunskap, utan förväntan att mottagarna har kompetens att forma sina liv. I väldigt många kyrkor, ända in på nittiotalet samlade söndagsskolor i olika samfund in pengar i en sparbössa med en svart docka (allmänt kallad n-dockan…) som nickade när man la i en peng. Tack du stora vita, kärleksfulla människa som ger mig, lilla, svaga, förtappade, svarta. Fastän dockorna förhoppningsvis försvunnit in i kyrkgarderoberna så finns förhållningssättet kvar i så många sammanhang. Också hos mig, och jag har all anledning att rannsaka min syn på andra. Att fortsätta ge, men att göra det med både kärlek och ansvar.

Jukumu betyder ansvar på swahili. Hjärtana som pryder olika platser i vårt kök är köpta på en skola i slummen en bit utanför Nairobi. En vän till oss startade skolan, eller dagbarnhemmet, Jukumu Letu när hon fick vetskap om hur många barn som for illa för att de inte hade någon som tog hand om dem när vårdnadshavarna, inte alltid föräldrarna, var ute och arbetade eller letade jobb. Nu får barnen tre mål mat och undervisning under trygga förhållanden. För att samla in pengar till verksamheten säljer man bl a dessa hjärtan, stenskålar, stenstatyer och annat.

Vår vän är förresten svart och född och uppväxt i Kenya. Trodde du något annat, skäms inte. Men stanna en stund i den tanken och fundera på varför du trodde att det var en vit och kanske svensk vän jag talade om.

En liten pojke har målat pojken på Solstickan svart. Påhejad av mamman som tycker att Nerman har en del att göra upp med.

Fastepärlor

Bekymmersfri och blå

11 februari, 2013 Cecilia 2 kommentarer

Tänk dig att du medvetet ska gå in i en tid av reflektion. En tid när smärta och lidande blir tydligt och du vill försaka något för att vinna något annat. Något som vardagen inte så lätt kan bjuda på, men som du vet att du vill hitta. Ett djup, nya insikter, en tro som bär.

Så ser jag på den tid som nu ligger framför oss. Fastan. Tiden fram till påsken. Den kristna kyrkans viktigaste högtid, när vi får påminnas om att livet har segrat över döden. Bortom smärta och sorg bor ljuset, och vi får ta del av det.

Imorgon är det fettisdag, festen med socker och grädde. På onsdag inleds fastan i vårt kyrkoår. Men redan denna dag har en plats i fastan. Blå måndagen. Jag ser på mitt armband, Frälsarkransen, vars pärlor med olika betydelser hjälper mig att landa i livets olika skiftningar. Den blå pärlan står för bekymmerslöshet. Ögonblick av full frid där smärta och kamp inte når oss. Blicken som möter en annan blick i närhet. Den varma koppen som värmer händerna och musiken som fyller sinnet. Den spinnande katten i famnen. Träden som dignar av snö. Ljuset som brinner på bordet.

Inga bekymmer. Just i denna stund finns inga bekymmer. Hakuna matata.

Läs mer om Frälsarkransen hos Verbum, och följ gärna tidigare Fastepärlor.

Cecilia summerar