Det är askonsdag. En dag som går många förbi men som har betydelse för många kristna. Fastans första dag. I många kyrkor firas askonsdagsmässa och ibland kan deltagarna få ett kors av aska tecknat på sin panna som ett tecken på att vi är av stoft och dödliga. Men askan tecknas med korset – segerns tecken över död och ondska. Fastans och påskens innebörd är grunden för min tro, men får också spegling i mitt eget liv. Jag tror att också mina – och dina – mörkaste smärtor tids nog kommer att förvandlas till ljus. Att det finns ett hopp, också när det känns som mest hopplöst.

Under fastan talar vi mycket om lidandet i världen, och samlar in pengar till “dem som saknar vad vi äger i överflöd”. Ett sätt att visa kärlek till medmänniskan och att se bortom sig själv och sitt eget. Kyrkan har en lång historia av just detta. Mission som inte bara handlar om att sprida kristen tro, utan om att hjälpa till att ge förutsättning för liv. Det är gott. Det är vårt ansvar. Men fortfarande har vi mycket att lära om just ansvar. När vi som har ger till dem som saknar skapas så lätt en obalans. Just ett vi och ett dem. Givandet har i kyrkans och biståndets historia också handlat mycket om att ge uppifrån, både resurser och kunskap, utan förväntan att mottagarna har kompetens att forma sina liv. I väldigt många kyrkor, ända in på nittiotalet samlade söndagsskolor i olika samfund in pengar i en sparbössa med en svart docka (allmänt kallad n-dockan…) som nickade när man la i en peng. Tack du stora vita, kärleksfulla människa som ger mig, lilla, svaga, förtappade, svarta. Fastän dockorna förhoppningsvis försvunnit in i kyrkgarderoberna så finns förhållningssättet kvar i så många sammanhang. Också hos mig, och jag har all anledning att rannsaka min syn på andra. Att fortsätta ge, men att göra det med både kärlek och ansvar.

20130213-114016.jpg

Jukumu betyder ansvar på swahili. Hjärtana som pryder olika platser i vårt kök är köpta på en skola i slummen en bit utanför Nairobi. En vän till oss startade skolan, eller dagbarnhemmet, Jukumu Letu när hon fick vetskap om hur många barn som for illa för att de inte hade någon som tog hand om dem när vårdnadshavarna, inte alltid föräldrarna, var ute och arbetade eller letade jobb. Nu får barnen tre mål mat och undervisning under trygga förhållanden. För att samla in pengar till verksamheten säljer man bl a dessa hjärtan, stenskålar, stenstatyer och annat.

Vår vän är förresten svart och född och uppväxt i Kenya. Trodde du något annat, skäms inte. Men stanna en stund i den tanken och fundera på varför du trodde att det var en vit och kanske svensk vän jag talade om.

20130213-120104.jpg
En liten pojke har målat pojken på Solstickan svart. Påhejad av mamman som tycker att Nerman har en del att göra upp med.

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *