När sjukdomen närmar sig sin ettårsdag kommer tankarna på arbetet allt oftare. På vad som hänt under min frånvaro och hur det blir den dag jag kommer tillbaka. Det är en ganska sorglig tanke att ha missat så mycket. Visst har jag ibland önskat mig ledighet från jobbet, men det har mer handlat om att längta till än att längta bort. Till föräldraledighet och senare till författarlivet. Men för ett sånt författarliv krävs en frisk kropp och främst knopp, som orkar hålla reda på fler trådar än några enstaka diktrader. Så nu längtar jag till mitt vanliga arbete, och gladdes mycket åt att mina nyaste kollegor kom idag. Dem som jag just hade börjat arbeta tillsammans med när sjukdomen slog till. Med sig hade de omtanke, fantastisk libanesisk mat och en fläkt av en frisk vardagstillvaro. Jag gläds så åt att de kom. Det sista en av arbetskamraterna sa innan hon gick var “fortsätt att skriva dikter”. Också det så glädjande. Att mina poetiska feberalster kan beröra fastän jag skriver dem främst för att annat författande inte fungerar nu. Och för att fånga upp och förmedla mina egna funderingar.

20130213-152826.jpg

Den här dikten skrev jag häromdagen. För mig var det tydligt vad den handlade om, och först när den började gillas på författarsidan insåg jag att det går att lägga in mer i den än just det jag hade i åtanke. Olika ögon ser olika bilder. Ibland har vi svårt att minnas det när vi kommunicerar, men så är det. Vi kan inte förutsätta att andra ser världen och skeendena från samma vinkel som vi själva, och behöver minnas det när vi bedömer andras bild som “fel” eller “dålig”. De allra flesta gör sitt bästa utifrån sin horisont. Så lätt det är att tänka annorlunda.

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *